Men när jag sonderat informellt med andra politiker där Liljestrand verkat – som kommunalråd i Vallentuna utanför Stockholm – är de flesta ändå eniga om att hon har hög kapacitet, snabbt sätter sig in i nya frågor och oftast fokuserar mer på att uppnå resultat än av att bevaka egen prestige. Hoppas det stämmer. För hon kommer att behöva alla dessa färdigheter. Och mer därtill.
Kulturområdet blir garanterat ett getingbo under mandatperioden, även om Johan Pehrson (L) lovat att han redan räddat fria medier – utan att precisera vem som står för hotbilden (Sverigedemokraterna, i ej obetydlig mån även Moderaterna och Kristdemokraterna).
Det handlar om public service.
Det handlar om det nya mediestödet.
Vad säger kulturministern nästa gång en partikollega kallar SVT för vänstervridet eller Dagens ETC för en vänsterextrem dagstidning, med självklar koppling till att alla misshagliga borde bli av med sin finansering?
Vad gör hon när Sverigedemokraterna lever ut sina mest auktoritära impulser?
Vad behövs för att säkra mediemångfald?
Vad ska staten ha för inställning till ägarkoncentration?
Sverige behöver en synnerligen stark kulturminister med säker demokratisk kompass.
Vad har vi fått?
Ingen aning.
Det har ingen annan heller i nuläget.
Men det jag vet är att Liljestrand får nyliberala Timbros före detta vd Karin Svanborg-Sjövall som statssekreterare, och jag vet vad Timbro anser i frågan om presstöd som nu alltså ska bli mediestöd: ”Medborgaren är inte betjänt av ett statligt medieprästerskap, utan av att systemet avskaffas i sin helhet.”
Jo, en sak till vet jag. Utnämningen av Liljestrand reser betydande frågetecken, som i sin tur sprider osäkerhet. Många undrar redan vad hon håller hus, när hon kommer att göra sig ordentligt tillgänglig för journalistiska frågor om politikens innehåll, när hon själv ska ge sig in i debatten.
I veckan hölls Tidskriftsgalan i Stockholm – Dagens ETC vann pris! – och som det viskades bland snittar och goodiebags. Var är Liljestrand? Kommer hon? Det gjorde hon inte. Men nej, det var inget nonchalant statement, arrangören hade helt enkelt inte hunnit med att bjuda henne.
På plats var däremot bland andra Ida Karkianen (S), ordförande i konstitutionsutskottet, Amanda Lind (MP), ordförande i kulturutskottet och tidigare kulturminister, och Roland Utbult (KD), ledamot i kulturutskottet.
En anledning till att kraven kommer så omedelbart, att man direkt efterlyser en närvarande kulturminister, är på grund av just hotbilden – men även för att en sådan minister har saknats. Förutom de närmast sörjande, det vill säga branschfolk som jag själv, vem minns ens vad Liljestrand företrädare heter? Exakt. (Det var socialdemokraten Jeanette Gustafsdotter. Hon gjorde bara ett hastigt och mindre lyckat försök att delta i diskussionen om kulturens och mediernas villkor.)
Liljestrand behöver läsa på, det är fullt naturligt, klivet från Vallentuna till regeringen är säkert överväldigande. Och det är positivt om hon tar in information från så många håll som möjligt. Men – klockan tickar.
”Det är så svårt att förstå hur en folkvald som fått ett så fint uppdrag kan välja att inte vilja berätta vad man vill med sin portfölj”, twittrar Johan Cedersjö, programledare och reporter på Medierna i P1 efter att Liljestrand avböjt medverkan.
Otåligt?
Jag tycker ändå inte det.
Alldeles för mycket står på spel.
Liljestrand behöver inte sitta på alla svaren, det vore så klart en orimlig förväntan, men hon borde – måste – vara kapabel att berätta om sina grundläggande värderingar, om hur hon ser på utfall mot fria medier.
Regeringen kan inte förvänta sig att hon hon ska få veckor eller månader innan hon kan redogöra för hur hon ser på sitt uppdrag. Det ska inte behövas. Det hinns heller inte med, under tidig vår ska den nya mediestödsutredningen ha omvandlats till proposition.
Har hon absolut inga svar att ge, om någonting?
I så fall har man tyvärr grundligt misslyckats i sitt tillsättande av statsråd. Och samtidigt deklararerat hur man prioriterar det breda kulturområdets värde för medborgare, samhället och demokrati.
