Men: ”Mer än hälften av landets 20 största kommuner skär ned på personal i skola och förskola”. Så sammanfattar tidningen Kommunalarbetaren resultatet av en enkät man gjort där facket Kommunals sektioner i de 20 största kommunerna svarar på frågan om nedskärningar väntar.

Det är framför allt visstidsanställda och vikarier i förskola och skola som kommer att ryka det närmaste året. Det betyder att stress och underbemanning tilltar för dem som är kvar och i slutändan får eleverna en sämre skolgång. Och detta är i grunden klassfrågor: De sämst ställda i detta samhälle kommer helt enkelt att få det sämre. 

Den ekonomiska politik som regeringen nu för bygger sakta men säkert in oss i ett permanentat och alltmer låst klassamhälle. Allteftersom tiden går kan detta tillstånd uppfattas som än mer normalt än nu, så att det till slut ännu mer blir kulturkrigsfrågor som dominerar. Då hamnar frågan om resursfördelningen mellan fattiga och rika i andra hand. I praktiken betyder det dessutom att kampen mot rasism och mot förtryck av sexuella minoriteter försvåras kraftigt. Det har varit min tes länge: Enbart antirasism kan aldrig besegra rasismen. 

Forskaren Niklas Altermark konstaterade efter det senaste valet i tidningen Arbetet: 

”Om inte arbetarrörelsen återfinner kraften att formulera hur ett bättre samhälle kan byggas riskerar vi en period av nationalkonservativ hegemoni kombinerat med tilltagande klassklyftor, där Sverigedemokraterna för många kan se ut som den trovärdigaste försvararen av grundläggande trygghet.” 

Han hade tagit del av de stora Facebookgrupper för utförsäkrade och där ofta funnit stort stöd för SD och starkt ogillande av Socialdemokraterna.

I våras var ett visst tryck på regeringen på väg att bildas i välfärdsfrågorna. Krav på välfärdsatsningar hördes rätt ofta. Men under hela sommaren har inte så mycket hörts. Natoprocessen, skjutningarna och kulturkrigsfrågorna tenderar oavbrutet att framställas som viktigare än de grundläggande ting som rör löntagarna och välfärden.

Klassfrågor förs ständigt åt sidan. Och detta trots att politikerna vet vilken avgörande roll de har för utfallen i valen. I det senaste riksdagsvalet kan det mycket väl ha varit så att de var de arbetslösa och de sjukskrivna som avgjorde valet. Bland de sjukskrivna blev inte de röda partierna störst, det blev SD. Bland de arbetslösa blev SD näst största partiet. Samtidigt föll också valdeltagandet, vilket alltid gynnar de klassmedvetna övre skikten i samhället.

Hur är det möjligt att de rödgröna inte lyckades få med sig de mest utsatta i samhället? I själva verket är det en av vår tids stora gåtor, eller rättare sagt: en av de stora försummelserna.

Under årtionden var det alltid medelklassens röster som på marginalen ansågs avgöra valen. Socialdemokratin ställde i princip upp på den analysen men utgick då från en mycket grumlig klassanalys. Den analysen syns även hos statsvetare som efter senaste valet avfärdande talade om ”kvardröjande arbetarromantik”. Men den stora skiljelinjen när det gäller synen på rättvisa och jämlikhet går inte mellan vanlig medelklass och LO-medlemmar. Den går mellan medelklassens övre skikt och dem nedanför. Alltmer har vi fått ett samhälle där normen sätts av den högre tjänstemannen och dennes intressen.

Att arbetarklassens röster är avgörande för hur det går i de allmänna valen har konservativa och högerpopulister faktiskt ofta förstått bättre än vänstern gjort de senaste åren. Och högern har kommit undan med sina uppvaktningar av de klasser som man i praktiken direkt missgynnar med den ekonomiska politik de vill föra. I USA har konservativa tankesmedjor pekat på den avgörande roll arbetarklassen har. I Sverige säger inte ens vänstern och arbetarrörelsen det.

För tillfället har sittande högerregering svagt stöd i opinionen. Det är glädjande. Men när nästa val infaller kommer det säkerligen ändå att bli en jämn strid. De närmaste åren måste i synnerhet socialdemokratin bli det parti som de som har det sämst i samhället återigen kan tro på. Annars fortsätter marschen in i ett samhälle där nationalkonservatismen slutligen fått hegemoni. Och i det samhället kommer varken dragqueens eller arbetslösa att trivas. Det är nästan makabert att tänka på att en så konkret och handfast sak som ”mer pengar till kommunerna” avgör hur det går för hela samhällsklimatet.