Ja, allt är möjligt. 

Bara vi väljer kärnkraft. 

Det är alltid svaret. Kärnkraft. Ett sista halmstrå som konservativa greppar med en primitiv reflex. Kärnkraft. Till sist handlar det om att slippa utveckla politik som någon grupp potentiellt skulle kunna tycka är invasiv och obehaglig. 

Moderaterna säger att du kan göra precis vad du vill. Tanka diesel. Flyg. Flyg igen. Det finns något magiskt som kompenserar. 

Ulf Kristersson har tillbringat senaste åren med att ständiga söka efter den perfekta vågen, den som bär med sig opinionens fulla kraft. Det är den ideologiska linjen. Det är moderat energipolitik. Varken mer eller mindre.

Han vill inte ha en lösning. 

Han vill ha konflikt som river och sliter bland väljarna. 

Tydligast har den här strategin kanske blivit i hur Moderaterna, samt andra borgerliga, attackerar Miljöpartiet. Och så permanent fixering vid kärnkraft. Och vid polarisering. Den har nu fått moderater att hata vindkraft. Även moderater som tidigare varit positivt inställda. 

”Vi vill inte förstöra vår fantastiska kust med vindkraftverk”, säger Mikael Rubin (M), kommunstyrelsens ordförande i Trelleborgs kommun, till SVT.

Han vill absolut inte ha 25-33 vindkraft som i så fall skulle ligga åtta kilometer från strandkanten, som närmast. Han menar att det skulle hota turismen. Oklart hur. 

Men något har hänt.

För några år sedan hade Mikael Rubin nämligen en annan uppfattning.

”Kärnkraft, havsbaserad vindkraft, jag har inga som helst problem med det. Det viktigaste är att vi inte hamnar i elbrist så att vi inte kan utveckla vårt miljötänk. Det ska inte ett industriland som Sverige göra”, sa han då till Dagens Opinion.

Ja till vindkraft.

Absolut nej till vindkraft.

Kulturkriget har hänt.

Inte bara i Trelleborg, 2014–2020 stoppade det kommunala vetot fler än 1 200 vindkraftverk. Och ja, vindkraftverk kan så klart vara både skrymmande och störande om de planeras på fel plats. 

Men en mil utanför land? 

Eller drygt fem mil utanför skärgårdens yttersta gräns?

Det senare är fallet i ett nytt projekt som ett norsksvenskt konsortium står bakom. De vill bygga Östersjöns största vindkraftpark hela 55 kilometer utanför Sandhamn. Tänk om Stockholm skulle bli självförsörjande på el. Tänk om vindkraft därifrån skulle kunna ersätta Forsmarks alla reaktorer. 

Det ska först naturligtvis göras utredningar. Hur påverkas hav och djurliv? Försvarsmakten ska granska planerna. Med mera. 

”Om man har kikare kan man nog se spetsarna på ett tiotal vindkraftverk, om det är klart väder, men sedan försvinner de under horisonten”, säger projektansvarig till Dagens Nyheter, apropå hur den eventuella parken skulle uppfattas från Sandhamn.

Alla som bryr sig det minsta om klimatkris och energiförsörjning borde tycka att den här idén är intressant.

Men inte Moderaterna.

Reaktionen kommer ögonblickligen. 

Gripreflexen kramar sönder möjligheten.

”Nej, tack! Moderaterna i Stockholms län säger nej till utbyggnad av vindkraftverk i Stockholms skärgård.”

Som om de skulle behöva kryssa mellan 300 meter höga betongpelare strax utanför Vaxholms soliga aperolbryggor.

Som om kraftverken skulle blockera farlederna.

Nu låter Moderaterna som Kristdemokraterna, vars partiledare Ebba Busch clownar på sin kongress genom att släcka ner all belysning och i en ficklampas ominösa sken varna för miljöpartister och vindkraft. 

”Oändliga stålskogar av vindkraftverk ska tryckas på svensken”, anser Ebba Busch, aldrig inte populist.

Det är där Moderaterna i Stockholm befinner sig nu: 

”Med regeringens politik kommer havsbaserad vindkraft behövas byggas ut till enorma mängder. Det skulle innebära oändliga stålskogar i Stockholms skärgård”.

Det är lögn.

Det är kulturkrigets enfald.

Det är vad som väntar vid ett maktskifte.