Benen var utmattade, fötterna värkte efter kilometerlånga promenader och ruscher över mässgolvet och målningarna nådde mig en förunderlig kraft.
Men kraft är helt fel ord. De nådde mig som svaghet eller sprödhet kan nå en när man plötsligt konfronteras med – sensibilitet. Jag satte mig på en bänk och skrev ut min förundran:
Jag gick på ett museum
för det mänskliga
och stod där omgiven av de
stelnade underbara färgerna
från en tid då gator folk träd
gavs tid att sakta hitta
sina tidlösa färger.
Åke Göransson hette en av de där koloristerna. Han målade ett porträtt av sin åldrade mor när hon sov. Jag såg ett långt liv i den nästan upplösta – det är som om bara några moln av färg möts – bilden av en kvinnas vilande huvud. Hur kom den till? Jag tyckte att jag såg sonen, målaren, stå där iakttagande framför sin mor, kväll efter kväll. Kanske såg han bara ett nästan ogripbart färgspel som han ville fästa på en duk. Och jag nästan baxnar när jag i katalogen läser att konstnären då bodde i en etta, tillsammans med sin mor, sin bror och dennes fästmö samt en yngre halvbror och dennes far! Hur fan är det möjligt att den konstnärliga impulsen är så stark att den förmådde bryta fram i den miljön? Göransson insjuknade strax efter i schizofreni men målade ändå.
Läs mer om Åke Göransson: Han är den perfekta konstnärsmyten
På bokmässan hade jag precis deltagit i flera diskussioner om kulturpolitik. Som bekant pågår ett kulturkrig. Högerpopulister och vänsterradikaler slåss. Principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur kan vara på väg att försvagas efter att ha varit åtminstone underförstått närvarande under hela efterkrigstiden. Den gungar nu till under trycket från högerpopulism och marknadsliberalism. Ett kulturkrig pågår.
Min syn på saken är att kulturkriget uppstått och blivit så febrigt därför att den höger-vänsterkonflikt som borde leva sitt liv bland de tunga materiella frågorna knappt längre hörs där. Åsiktskorridoren rymmer inga socialistiska eller systemkritiska ståndpunkter. Därför har höger-vänsterkonflikten istället emigrerat till kultursfären. Samhällsmakt ifrågasätts inte, men kulturyttringar river upp debatter.
När marknadsliberalismen anammas som enda perspektiv i samhällsdebatten, då flyttar konflikten till kulturens område. Själva idén om en autonom kultursfär, som var så självklar från efterkrigstiden och framåt efter att nazismen besegrats, befinner sig idag i ett slags tvåfrontskrig.
Den angrips eller snarare utarmas av marknadsliberalism och ekonomismens nedskurna kulturbudgetar från ena hållet. Där krävs det exempelvis att symfoniorkestrar ska anpassa sin repertoar till marknaden. Från det andra hållet attackeras den av högerpopulister som inte tål att vissa verksamheter pågår på bibliotek.
Inga av dessa två ideologier står egentligen ut med en kultur som är självständig. Ingen av dem kan riktigt acceptera att kulturen, för att bli vital, måste följa sin egen logik och inte marknadens och heller inte den politiska korrektheten, vare sig den kommer från vänster eller höger.
På ett seminarium påpekade jag att jag på sätt och vis alltid tyckt synd om borgerligheten när den diskuterar kultur – eftersom de allra flesta kulturutövare ofelbart drar åt vänsterhållet. Författare, konstnärer, regissörer – någonstans är det alltid uppror de vill. Men när jag sa det där blev jag kanske i onödan själv en ensidig kulturkrigare.
För det är just det här med den inre logiken i en konstnärlig verksamhet – den har oftast inte ett förbannade dugg att göra med vare sig ideologier eller marknad.
Göransson målade knappast sin sovande mor av ideologiska skäl. Och säkerligen inte för att bli rik på den. Givetvis skulle det gå att tolka porträttet ”Modern sovande” i alla möjliga politiska riktningar. Som marxist kunde jag betona att detta konstverk tycks besegra sina egna materiella omständigheter samtidigt som det gestaltar dem (trångboddheten) och vore jag djupt äktkonservativ kunde målningen utgöra en nästan religiös hyllning till Modern.
Samma fråga om konstens ursprung står jag inför när jag ser de två andra tavlor som gör allra störst intryck på mig i konsthallen: ”Den blå bussen”, målad av Ragnar Sandberg. Den finns i två versioner. En blå buss står på en gata intill ett dystert hus. Gatan tycks mynna ut i ett hamnområde och på gatans högra sida rör sig tre suddiga figurer. Varför målade konstnären den? Därför att han en dag såg en buss vars blåa färg gjorde honom så oerhört upprymd; han lär till och med direkt ha sprungit och köpt samma blåa färg av bussbolaget! Från en plötsligt frambrytande färgklick i en grå stad utgick alltså hela logiken. Och det är detta som inte på något sätt går att förstå utifrån någon vedertagen ideologi.
Länge stod jag och stirrade på dessa tavlor. Det enda jag till slut tänkte var att konsten på ett fundamentalt sätt är något annat än dagspolitik och ideologier. En målare kan vara hur politiskt medveten som helst, men linjerna hen drar över duken eller färgerna hen använder, ligger bortom i synnerhet all dagspolitik.
