”Ett samhälle som inte stöttar sina konstnärer offrar sin fantasi på den råa verklighetens altare och tror till slut inte på någonting och drömmer bara värdelösa drömmar”, avslutar han.
Martel kunde inte veta att denna roman sedan skulle göra honom rik och oberoende av stipendier. Kanske hade han det på känn. Ville med orden undvika att senare bli kidnappad av politiker av kulturminister Parisa Liljestrands snitt – som ett exempel på att god litteratur minsann kan bära sig själv.
På onsdagen samlades den svenska riksdagen tyvärr till denna, råa verklighetens altare. Kulturbudgeten var offergåvan – den svagaste på 20 år. En stor omläggning av svenskt kulturliv pågår, där regeringen vill att kulturen i första hand ska finansieras kommersiellt. Där skattesänkningar för de bäst ställda lyfts som en kulturreform – då kan ju de med pengar köpa kultur.
Den snåla budgeten ska ses i ljuset av de senaste årens skenande inflation. Och att pandemins efterverkningar fortfarande är kännbara och att regionerna är satta på svältkur – vilket slår hårt mot turnerande teatergrupper och regionteatrar. Allt detta leder till kulturdöd över hela landet.
Eller som vår kultursida redan drastiskt men träffande beskrivit ministerns gärning: ”Hon sträcker händerna mot kulturlivet och stryper det.”
De teatrar som håller på att dö, ville inte göra det i tysthet. När beslutet skulle debatteras och klubbas dök de upp på läktaren. Ovanligt många sjalar och färgglada koftor fyllde den annars tomma åhörarläktaren. Politikerna tvingades i alla fall se skådespelarna, dansarna och ljudteknikerna i ögonen innan beslutet.
Mer blir det nog inte. För det är som det brukar vara när resurssvaga intressen protesterar för sin egen överlevnad. Protesterna bryter ut när besluten redan är fattade och bara formaliteter återstår. De kommer för att protestera men får bevittna jordfästningen. Annat är det förstås när välfinansierade lobbyister bevakar näringslivets intressen. De har resurser att hålla sig framme i början av processen, när utredningar sätts igång och det förhandlas i korridorerna.
En hel del av teaterfolket dök dessutom upp vid fel debatt, när det civila försvaret debatterades. Ett par skådespelare från Gnesta tyckte det var passande. Det är ju just i krig och kris som kulturen är som viktigast, sa skådespelaren Dag Andersson. Eller som Simon Norrthon, förbundsordförande för Scen och film, har beskrivit saken i en text: ”Kultur är det man bombar när det blir krig eftersom det är det som håller oss samman.” Ukrainarna, som sett teatern i Mariupol bombas, vet vad han talar om.
I debatten kunde man höra undertonerna av Tidöpartiernas vanliga mantra, att scenkonsten är ett smalt specialintresse för stockholmare med förkärlek för menskonst.
Men det är de fria grupperna som kommer drabbas hårdast av den kulturdöd som drar fram. Det är de teatrarna som turnerar mest. Som åker runt i hela Sverige och tillsammans med regionteaternas turnerande ser till att det finns scenkonst även i glesbygd. Storstädernas stora institutioner kommer däremot klara sig. Det är glesbygdens scenkonst som hotas.
Regeringens svar på kulturdöden verkar är att privata sponsorer ska träda in som genom ett trollslag, om anslagen går ner. Jag hoppas på mecenaternas återkomst, önsketänkte KD:s Roland Utbult från talarstolen. Det är svårt att förstå varför man isåfall inte börjar i den änden. Varför inte hitta mecenaterna först? Många teatrar har redan gått under eller kommer gå under i närtid, samtidigt som dessa välgörare lyser med sin frånvaro.
Jag skulle gissa att majoriteten av de privata pengarna kommer vara mer intresserade av att sponsra ännu en Beckfilm på TV4– med valfri förmåga från Skarsgårdsklanen – än att finansiera en frigrupp som turnerar i Hagfors och Bastuträsk.
Men högerpartierna skaldade vidare och gav nog kulturarbetarna på läktaren inspiration till pjäser i den absurda teaterns tradition.
De klargjorde med all önskvärd tydlighet att Sverige går raskt mot att bli ett sådant samhälle Martel varnade för. Som snart inte tror på någonting och bara drömmer värdelösa drömmar.
