Det viktigaste för kulturen är alltså inte innehållet, utan mängden besökare och förmågan att öka lönsamheten per såld biljett. Det är inte svårt att räkna ut varför kulturbonusen var rejält utskälld.

Nu vill den rödgrönrosa stadshusmajoriteten avskaffa bonusen från årsskiftet. Pengarna ska i stället stärka publikarbetet på andra sätt. Nya kulturborgarrådet, socialdemokraten Roger Mogert, förklarade tidigare i veckan för Dagens Nyheter att han ser stora problem med vem i Stockholm som tar del av kultur och att han vill ”utjämna klasskillnaderna i tillgången till kultur”.

Gott så. Hur det i praktiken ska gå till är den ständiga 10 000-kronorsfrågan. 

Det finns många exempel på hur man inte ska gå vidare. Nabila Abdul Fattah beskrev i en ledare i Dagens ETC den 28 oktober vad som ofta händer när det ska satsas på kultur för medborgare som bor i miljonprogram: ”Jag har sett desperata människor komma in på fritidsgårdar och tigga till sig deltagare till sina alldeles för oförankrade projekt och förvänta sig att vi ska fungera som en förmedling.”

Kultur är livsviktigt för vår överlevnad. Det är genom kultur vi berättar om, reflekterar kring och försöker att förstå vår samtid. Den kan bekräfta vår glädje, sorg, oro och ilska. Men den kan också tillfredsställa oss genom att vara varken mer eller mindre än förströelse, ensam i en soffa i lägenheten eller tillsammans med tusentals andra i en konsertlokal.

Kort sagt, kulturen har ett egenvärde. Den finns inte till för att fler ska få jobb eller för att öka vår tillväxt eller för att bota sjukdomar. Även om vissa menar att allt detta är bieffekter av kultur. 

På samma sätt är kultur inget verktyg som kan väntas lösa problem med klassklyftorna i vår stad. Kultur är helt enkelt en rättighet. Det är våra folkvaldas uppgift att se till att alla kan åtnjuta den rättigheten.

De rödgrönrosa gör rätt i att bryta med de borgerliga idéerna om att kulturen ska behandlas som vilken marknad som helst. Det är bra, men sannolikt den lätta delen av jobbet.