Den gällande livsmedelsstrategin antogs 2017 och är under ”uppdatering” hos regeringen. Det är på sin plats att summera utvecklingen sedan den antogs 2017. Jordbruksverket konstaterar i ”Uppföljning och utvärdering av livsmedelsstrategin” att inga av de miljömål som är tydligt kopplade till livsmedelsstrategin kommer att nås till år 2030 samt att ohälsa orsakat av dåliga matvanor är ett växande problem. Att livsmedelsstrategin inte har lyckats att förbättra vare sig miljö eller hälsa beror på att den, trots sitt namn, är en affärsstrategi för lantbruket och livsmedelsindustrin med ett ensidigt fokus på internationell konkurrenskraft och ökad produktion. Maten vi äter berörs egentligen inte alls i livsmedelsstrategin, och hur den produceras ges väldigt litet utrymme. Hållbarheten i produktionen betraktas som ett ansvar för konsumenterna och forskningen, trots att det i stort bestäms av den förda politiken.  

Signalerna från landsbygdsdepartementet tyder på att den uppdaterade strategin kommer att ha ungefär samma inriktning som den gällande. Detta förstärks av att det av regeringen tillsatta Livsmedelspolitiska rådet enbart består av personer från de stora livsmedelsindustrierna (exempelvis Kronfågel, Orkla och Coca-Cola) samt LRF. Här saknas representanter för konsumenter, miljörörelsen, andra bondeorganisationer, myndigheter och forskning.

Mycket av jordbrukspolitiken bestäms inom EU – där förhandlingar om den nya jordbrukspolitiken efter 2027 just inletts – och där har Sverige, oavsett regering, drivit samma linje. Man har motsatt sig omfördelningar av jordbruksstöden från stora gårdar till små och man har motsatt sig att gå från ett villkorslöst arealstöd till olika miljöstöd.  

Intresset för mat är stort i landet, men i alltför stor utsträckning ses mat och hur den produceras som ett individuellt val. Förutom sårbarheten är det endast matpriserna och hur många köttbullar som får ligga på tallriken som debatteras offentligt. Hur vi ska driva jordbruket, jordbrukets roll för den biologiska mångfalden eller frågor om maten och måltidens viktiga kulturella funktioner når sällan debatten eller politiken. Matens pris sätts heller inte i samband med hur den produceras. I själva verket är mat alldeles för billig. Många utredningar visar att om kostnaderna för miljö, klimat och hälsa vore inräknade i priset skulle maten bli flera gånger dyrare. Visst finns det en mindre grupp som inte skulle ha råd med bra mat, men det är en fördelningspolitisk fråga som inte ska lösas genom en miljöskadlig livsmedelsproduktion.  

Ett av de få positiva resultaten av livsmedelsstrategin var att den initierade utvecklingen av regionala strategier. De är inriktade på att utveckla den regionala matkulturen och självförsörjningen och förse invånarna med god och hälsosam mat. Dessa regionala strategier går mer i takt med en folklig motreaktion mot den anonyma massmarknaden och mot det allt mer storskaliga lantbruket. Den tar sig en mängd olika uttryck: stadsodling, matlagning, andelsjordbruk, direkthandel, REKO-ringar, mathantverk, Slow Food, rättvisemärkt, vegetariskt och ekologiskt står på olika sätt för en önskan om en närmare relation mellan maten och landskapen man lever i samt mellan de som producerar och de som konsumerar.  

Att äta är en politisk handling som kan bidra till att förändra livsmedelssystemet. Dessa lokala och individuella val behöver dock förstärkas av en förändrad politik både på nationell nivå och inom EU.