Jag pratar om grundläggande saker som att vi har mat och medicin, men också kunskaper som är behändiga i en kris. 

Johanna Linder, verksamhetschef för Österängens konsthall, uttryckte sig affektivt men korrekt om saken på X häromdagen: 

"Era obildade, kulturlösa stackare. ‘Det kan bli krig i Sverige’ men ingen ska kunna tälja en sked, förädla ull eller odla lin. Som tur är älskar svenska folket hantverk, i alla dess former. Ska poppa popcorn när sticktanterna gör slarvsylta av er."

Det var ett svar på ett Timbroutspel om att avskaffa nämnden för hemslöjdsfrågor eftersom den typen av hantverk är ”omodern” och pengar som går dit är ”slöseri med skattepengar”. 

Låt mig bemöta det senare med att pengarna som går till slöjd är en droppe i havet jämfört med det verkliga skatteslöseriet, som skolpeng till friskoleägare och avdrag för samhällets mest bemedlade. Och kulturföreningarna är nog brutalt avundsjuka på summorna vi nu kommer att lägga på försvaret och Nato.

De som inte kan odla, snickra eller sy är inte särskilt rustade för en kris. Som det ser ut nu är sådana saker helt oviktiga, precis som att vi har en stabil vård och tillgång till läkemedel.

Nu står vården inför massuppsägningar och läkemedelsbristen är akut – dubbelt så många läkemedel tog slut 2023 jämfört med 2022.

Regeringen tycks alltså ha missat väsentliga delar av beredskapen: de som inte syns för alla vapenordrar och möp:ar.