Orden är inte mina. De är statsminister Ulf Kristerssons, saxade ur talet han höll på Almedalsscenen i onsdags.

Strax innan Kristersson stolt deklarerade att han ”får ordning på Sverige” – genom övervakning, visitationszoner och angiverilagar – pratade jag med människor som vet att hoppfullhet inte är en förpliktelse, utan just en känsla, och att regeringen rör sig på djupt vatten.

Jag deltog i ett samtal med bland andra Akademikerförbundet SSR:s respektive Civil rights defenders ordförande, och lämnade med en känsla av att vi som tycker att mänskliga rättigheter är värda att försvara måste skrika högre om det här. 

(Nämnda organisationer har sannerligen försökt – jag rekommenderar starkt Civil rights defenders rapport om det första året med Tidöavtalet – men kämpar minst sagt i motvind).

För systemet som ska hindra auktoritära ledare från att införa lagar och regler som gör demokratin svagare fungerar inte. 

Hur många rubriker i stil med ”Trots kritik från (forskare, experter eller myndigheter) – regeringen går vidare med (lag som hotar demokratin och mänskliga rättigheter)” har du inte läst? 

Det spelar ingen roll om remissinstanser svarar på förslag om regeringen redan bestämt sig för vad man ska göra, oaktat forskningens rekommendationer och experternas varningar.  

Från första juli kan hyresavtal sägas upp om hyresgästen eller dennes barn har begått ett brott. Frågorna är många: 

Kommer vräkning av hela familjer bidra till minskad kriminalitet? Sedan när är vi okej med att använda oss av kollektiv bestraffning; något som inte hör hemma i en rättsstat? Är det bara de som bor i hyresrätt som ska vräkas?

Lever man i villfarelsenatt hopp är en förpliktelse behöver man inte bry sig om att besvara de där frågorna. Man bara dundrar på. Medborgarna ska nicka uppmuntrande – och ställa upp när det blir krig.

Den dag som till en början var Moderaternas blev sedan Socialdemokraternas, och tur var väl det. För en liten stund fick vi leva i en värld där Magdalena Andersson är statsminister och inte Ulf Kristersson. 

Andersson pratade som någon som vet att hoppfullhet är en känsla. Om att politiken måste kliva fram, och då inte med kameror och angiverilagar, utan med bostäder, järnväg och trygga jobb. Om att det som håller ihop stat och medborgare är en relation, inte ett koppel.

Men vid sidan av varje maktgalen dåre står en eller flera medlöpare: de som inte går först i ledet men som heller inte försöker stoppa det. Liberalerna är en sådan, men faktiskt också oppositionen, anförd av Magdalena Andersson.

När hörde du S protestera mot vräkning av barnfamiljer? Mot övervakningen? Mot den inhumana kvoten flyktingar Sverige ska ta emot? Det är alldeles, alldeles för tyst.

Hoppfullhet är en känsla. Att säga ifrån, däremot, är en förpliktelse.