Det är med andra ord inte förvånande att Ulf Kristersson (M) nu försöker göra anspråk på mittpositionen. I ett tal till nationen, nej jag menar partiet, häromveckan menade han att det numera är ”onormalt” att vara vänster och att Moderaterna är “det nya”. Moderaterna är mitten.
Skratt.
Har Ulf Kristersson fått minnesförlust och glömt bort att han i detta nu är i full färd att genomföra Sverigedemokraternas efterlängtade ”paradigmskifte”? Att han nästan ordagrant upprepar Jimmie Åkessons (SD) ord? Att han vill ha övervakning utan brottsmisstanke, barn i fängelse och villkorad välfärd (obs: bara för invandrare)?
En optimist kan se det som ett tecken på ånger: att Kristersson fått kalla fötter, att han gör sig redo för återvandring (pun intended) från stupet på högerkanten till något som liknar anständighet.
Men jag är mer cynisk och tror inte på något av det där. Ulf Kristersson har för mycket maktbegär och förkärlek till statsministerposten för att inse sina misstag och göra det som är rätt.
Det här handlar om något annat. Imagebygge. Normalisering av det extrema. Att få den verkliga mitten att framstå som vänster och den verkliga vänstern att framstå som extrem.
Det är bara ett steg på vägen mot samhället Tidöpartierna drömmer om, eller åtminstone ett av dem – men som alla så enhälligt, så passionerat, försvarar.
I Agendas partiledardebatt för några veckor sedan uppstod dock en liten glitch, något som avslöjade att det verkligen är Jimmie Åkesson som är statsminister i förklädnad.
Programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft aviserade en handuppräckning och ställde frågan:
”Vilka här är för anmälningsplikten?”
Jimmie Åkesson fick upp handen snabbare än de inhyrda, läskigt frenetiska skolbarnen i SVT:s ”Smartare än en femteklassare”.
Men övriga i den oheliga alliansen tvekade. Johan Pehrson (L) mumlade något om utredningar som ska ha sin gång (svensk politik älskar verkligen både mitten och utredningar), Kristersson visste inte riktigt vad han skulle säga. När han till slut hittade orden igen satte han ihop dem ungefär så här:
”Vi tittar på andra länder som har anmälningsplikt och där fungerar det bra.”
VILKA LÄNDER DÅ, ULF?
Undrar jag med stora bokstäver.
Anders Holmberg och Camilla Kvartoft var tyvärr inte lika nyfikna så kanske får vi aldrig veta. Men gissa kan man ju göra. Och det är vi nog några som har gjort.
Den förklädda statsministern – Åkesson alltså – har kört på hårt den senaste tiden. Han har släppt på tyglarna, slutat smyga. Och varför inte? Han vet ju att övriga Tidöpartier låter honom hållas, till och med försvarar hans utspel, vad han än säger.
För högern är så enad. De ska samla Sverige, laga det här trasiga eländet till land (ett elände de själva absolut inte bär något ansvar för). Och de matar in det argumentet i folks huvuden tills de tror att de måste gå med på alla befängda inskränkningar:
Det extrema läget kräver extrema åtgärder. Protestera inte – lyd.
13-åringar i fängelse är enligt Jimmie Åkesson en ”bra kompromiss”. De som kommer till Sverige ska göra sig förtjänta av välfärden – att människor inte har likvärdig tillgång till samhällets stödfunktioner ska tydligen bidra till bättre integration. Det finns fler skräckexempel.
Ulf Kristersson kanske tror att han kan äta kakan och ha den kvar: vara frontfigur för ett främlingsfientligt övervakningssamhälle som styrs av Jimmie Åkesson, men samtidigt vara ansvarsfull statsminister som inte är extrem åt något håll – han är ju mysfiguren i mitten.
Men Ulf lurar ingen. Han är inte den nya mitten.
Om något är han nya Jimmie Åkesson.
