Förra veckan kunde personalen på Skånes universitetssjukhus, SUS, glädjas över att regiondirektören Jonas Rastad avgått. Personalen gillade snabbt nyheten på intranätet och alla utropade: värre kan det åtminstone inte bli. Med samma utrop mötte man en gång Rastad, som tog över från Sören Olofsson, hjärnan bakom ihopslagningen av Lund och Malmö sjukhus. Men så öppnade Rastad munnen och fick ur sig saker som att meddelarfrihet kan man väl ägna sig åt på fritiden.

Han skapade en tystnadens kultur som möjliggjorde hårda nedskärningar, fortsatta sammanslagningar och flyttningar av kliniker helt utan personalens och patienternas inflytande. Och sammanslagningar ledde, precis som i USA, i Stockholm och i Göteborg till ökade kostnader. Och därmed större sparbeting.

Bara sedan årsskiftet har minst åtta svenska sjukhus gått in i stabsläge, vilket betyder att behandlingar ställs in och att akut sjuka måste skickas tvärsöver staden och länsgränser till andra sjukhus. Region Skåne har haft flest tillfällen med förhöjd beredskap. Vanligaste orsaken är brist på specialiserade sjuksköterskor.

Varannan dag säger en sjuksköterska upp sig på SUS, rapporterade Sydsvenskan i höstas. Utan dem fungerar ingenting. Operationssalar och avdelningar stängs. Det blir platsbrist. Man måste överbelägga, det vill säga lägga en patient i en korridor och utlokalisera en annan. En njurpatient kan till exempel bli placerad på en ortopedavdelning, långt ifrån kompetensen. Detta är inte längre ”krisläge” utan det normala inom skånsk sjukvård. Till sommaren är läget så illa att Vårdförbundet anser att akuten i Lund borde stängas för alla utom de riktigt sjuka.

Socialstyrelsen utreder just nu fall från barnklinikerna på SUS där bland annat en blodförgiftad pojke dog och en krampande flicka fick hjärnskada, troligen på grund av brist på personal och resurser. En 16-årig flyktingpojke dog i höstas när han bollades runt mellan Halmstad, Malmö och Lund: han behövde dialys men på grund av oenighet om vems ansvar det egentligen var fördröjdes allt i två veckor. Han dog av hjärtinfarkt.

Drygt två kilometer bort från sjukhuset satsas det dock rejält. Satsningen heter Malmö Live och öppnar nu på torsdag. Ett kombinerat hotell, kongress- och konserthus som ska locka turister till staden. Kostnaderna har skenat iväg från 192 miljoner kronor på projektstadiet till dagens 1,3 miljarder. 

Kulturgeografen Ståle Holgersen frågade i sin avhandling från förra året om Malmö nu bygger gårdagens stad, igen. Med ”igen” syftar han på att Malmö en gång i tiden försökte hålla industristaden vid liv genom att så sent som 1989 bygga en bilfabrik i Västra hamnen. På samma sätt ska framtiden nu säkras genom att fortsätta på samma postindustriella spår.

Kommunledningen satsar allt på att också i framtiden attrahera rika skattebetalare, turister, konferenser, shopping och gärna evigt ökande bostadspriser. Alltså samma recept som de senaste 30 år visat sig bara ge oss starkt segregerade städer.  

Mannen bakom det postindustriella Malmö är Ilmar Reepalu, stadens starke man som styrde från 1994 till 2013. Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har den senaste veckan avslöjat den ena skandalen efter den andra. Förutom hutlösa prisökningar har de även avslöjat svartbygge av garage och att Reepalu och de andra i kommunens topp på olika sätt tagit beslut som inte resten av kommunfullmäktige och medborgarna haft full insyn i.

Men när Reepalu intervjuas verkar han rätt nöjd över sig själv och sin stad. Hur han skulle känna sig om han satte sig och väntade 24 timmar på akuten i samma stad är en annan fråga. Det handlar förstås om en annan budget. Kommunens respektive landstingets. Men för invånarna är det ju samma stad och de ser att en miljard kan gå till att bygga konserthus och kongressal som ska locka företag och turister medan de själva förväntas söka vård på ett sjukhus i förfall. 

Nu har de båda R-männen, Rastad och Reepalu, lämnat sina poster och ett nytt styre finns i landstinget. Vi kan slå in på en annan linje. Men förra veckan hoppade Vänsterpartiet av samarbetet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna i kommunen eftersom dessa två bara ville fortsätta på nedskärningarnas spår. Istället borde S och MP läsa sin egen rapport, Malmökommissionens rapport för ett socialt hållbart samhälle.

Kommissionen tillsattes av kommunen 2010 och rönte stor internationell uppmärksamhet. 2012 presenterades forskarnas slutsatser om hur vi bäst skapar detta hållbara samhälle. I Malmö är barnfattigdomen högst i hela Sverige och sju år kan skilja i medellivslängd mellan två stadsdelar.  Det är kanske dags att gå från den postindustriella nyliberala staden till den hållbara staden, där det är sjukhus och skolor som får en miljard kronor, och inte Skanska.