Det är resultatet av åtskilliga års flitiga skatteminskningar. Fastighetsskatten bort, arvsskatten bort, förmögenhetsskatten bort, och därtill jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag. Nu senast avskaffades värnskatten.

När krisen slår till ropar alla på staten. Till och med Liberalernas nya ledarduo, Sabuni och Persson, som just solkats ner av avslöjandet att de blivit köpta av lobbyister, vill att staten ska ge mer till deras vänner och beskyddare.

Många som inte räknar sig till det borgerliga blocket har belåtet konstaterat att nu duger åter staten också för dem som nyss ville låta marknaden vara ifred. När marknaden sjunker ihop som en punkterad ballong kommer staten åter till heders, säger man. Och det är riktigt och mycket viktigt. Men det gäller att inte göra staten till något enhetligt. Staten är å ena sidan tvångsmakt, å andra sidan är den vårt gemensamma.

Staten har alltid varit, är och kommer säkert alltid att vara en tvångsmakt. Den har våldsmonopol, som det brukar heta. I våra dagar är det polis, domstolar och militär som utövar den makten. Så måste det också vara om vi inte ska hamna i kaos. Men dessa tvångsmakters aktionsradie måste alltid begränsas noga. Om de agerar godtyckligt är vi illa ute. I många länder har de idag ställts i tjänst hos mer eller mindre korrupta regeringar. Då lever den som tänker självständigt farligt.

Men den moderna staten är mycket mer. I Sverige började det redan med Luther och reformationen för 500 år sedan. Katolska kyrkan hade haft vården om de fattiga om hand. Luther hävdade att det var statens och därmed socknarnas och städernas plikt och inte kyrkans. Så blev det också. Det var verkligen en hjälp uppifrån och ner. De fattiga behandlades hårt och illa, och den regimen bestod till mitten av 1900-talet. Då hade Socialsverige byggts upp, folkhemmet, den generella välfärden. Staten hade blivit så mycket mer än den gamla tvångsapparaten. På vänsterkanten talade man i det sammanhanget aldrig om staten utan om samhället. Staten satte i fängelse och krigade och tog ut skatter. Men samhället skulle se till att alla fick en dräglig tillvaro.

Problemet med det språkbruket var att samhället då blev både en arena och en aktör. ”Det finns problem i samhället. Samhället måste ingripa.”

Det finns ett ord som skulle passa mycket bättre för det som krävs för att ingen ska behövs lida nöd vare sig materiellt eller kulturellt: Det gemensamma.

Det är det gemensamma det handlar om, det som varken är bara mitt eller bara ditt utan något vi har tillgång till tillsammans.

Det mest påtagligt gemensamma som vi har är ytorna och lokalerna där vi kan röra oss fritt utan att betala. Det är gator och torg och vägar. Det är bibliotek och statliga museer. Det är skogen där allemansrätten ännu råder.

Alla dessa platser är hotade på olika sätt. Ytor privatiseras. Bibliotek och museer tillhör de mjuka värden som skattesänkarna nästan automatiskt ger sig på.

Men det gemensamma är också de sociala förmåner som alla har rätt till. Vi har en mödra- och spädbarnsvård som kanske är bäst i världen. Vi har förskolor och obligatoriska skolor, Vi har gymnasier och universitet där de som kvalificerar sig får studera vidare. Vi har ett låt vara allt mer tunnslitet system som ska skydda människor i arbetslivet. Vi har pensioner som visserligen är skandalöst låga för dem som inte haft stora inkomster tidigare i livet. Och ja, vi har sjukhus och äldreboenden och begravningsplatser.

Det gemensamma följer oss från tiden i moderlivet till det ofrånkomliga slutet.

Men de senaste decennierna har attackerna mot det gemensamma blivit allt våldsammare. Bit efter bit har slitits bort från det gemensamma. Det ska slimmas och effektiviseras. Det ska läggas ner och plockas bort. Och – konstigast av allt – delar av de gemensamma ska privatiseras så att de redan rika kan bli lite rikare tack vare skattepengar.

Pandemin har fört mycket ont med sig men ändå något som är positivt: högern har fått pausa sin kampanj mot det gemensamma. För oss andra öppnar det möjligheten för en förändring när krisen väl dragit förbi. Krisen har brutalt avslöjat hur beroende vi alla vi är av vårt gemensamma. Det gäller inte bara dig och mig utan också Wallenbergs och Leif Östling. Nu står de med hatten i hand och vill ha stöd för storföretagen. Nyss trodde de att de var suveräna i sin tillvaro. Om de gjorde jorden obeboelig kunde de själva alltid kunna åka till Mars.

Alla goda krafter måste nu samlas för att världen inte ska sjunka tillbaka i det tillstånd som rådde före pandemin. Pandemin och den medföljande lågkonjunkturen har avslöjat hur beroende vi alla är av det gemensamma – det som varken ditt eller mitt utan allas.

Låt oss samlas där, på allmänningen.