Jimmie Åkesson vill alltså, på fullt allvar, döpa om Kriminalvården till Straffverket. Nå, det är åtminstone ett ärligt förslag. Tidöpartierna har ju sedan länge slutat bry sig om vård för att helt fokusera på straff.
Huruvida den repressiva politiken faktiskt leder till att kriminella slutar begå brott tar man inte mycket hänsyn till. Och att förhindra att människor blir kriminella från första början verkar man, lustigt nog, helt ointresserad av.
Tidöregeringen lägger 87 miljarder på straffväsendet i år – och 200 miljoner på brottsförebyggande åtgärder. Att satsa på att låsa in utan att tänka på vad som sker därefter är dels omänskligt, dels rent av korkat.
Hårdare tag ger förstås fler personer i häkten och fängelser, vilket satt press på såväl yta som personal. Det har i sin tur lett till att det tummas på saker som den lagstagdade rätten till bruten isolering i häktet. För barn gäller fyra timmar isoleringsfri tid per dag, något som sällan uppnås – och vi pratar alltså häktade, inte dömda, personer.
Platsbristen på anstalter försöker man lösa dels genom att hyra fängelseplatser utomlands, dels genom att låta intagna dela cell. Det senare kritiserades nyligen av JO, som gör bedömningen att intagna riskerar att ta både fysisk och psykisk skada av att bo tillsammans med en annan intagen.
Även om man hör till dem som anser att mänskliga rättigheter upphör när man begått ett brott bör man vara skeptisk. Återigen: blir de dömda hjälpta av det här? Minskar återfallsrisken? Har det (rätt) effekt på kriminaliteten?
Samma frågor kan man ställa kring fängelseplatser utomlands. Jag är medveten om att Tidöpartiernas människosyn skiljer sig en del från min, men jag återkommer till detta argument:
Är det så klokt att placera fångar långt från familj och vänner om syftet är att personen inte ska falla tillbaka i kriminalitet när hen kommit ut? Antagligen inte, men Tidöregeringen kommer aldrig att medge det. De har bestämt sig för att hårdare tag är rätt lösning och blundar för allt som pekar åt ett annat håll.
Och så måste vi prata om försökskaninerna, alltså barnen. Det är Unicef som kallar dem försökskaniner: barnen som hamnar i fängelse när Tidövisionerna – paradigmskiftet – ska bli verklighet.
Till TT säger Li Melander, barnrättsjurist på Unicef, att det är ett ”i princip omöjligt uppdrag” som regeringen gett till Kriminalvården: att hålla unga människor inlåsta utan att deras rättigheter kränks. Men fler ska de bli, de fängslade barnen.
Regeringen har nu tagit emot utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år. Förslag har fått remissinstanserna att vifta med varningsflaggorna och i Danmark har man höjt åldersgränsen igen, eftersom sänkningen ledde till att fler barn begick brott.
Till kritiska röster har regeringen och SD i princip ett enda svar: att man är naiv. Men nej, det handlar inte om det.
Alla förstår att läget är allvarligt. Ingen vill att barn ska bli kriminella. Vissa skärpningar i lagstiftningen är rimliga, så länge de är beprövade, har effekt. Men att bara satsa på hårdare tag, däremot – det är populistiskt, farligt och, om man så vill: naivt.
För syftet kan väl inte bara vara att se tuff ut i Instagraminlägg om nya lagar eller att slå rekord i antal övervakningskameror? Det måste väl finnas en vilja att göra rätt saker: att faktiskt minska kriminaliteten även på sikt? Att göra samhället tryggare?
Det verkar inte så. Och det är som om Tidöpartierna helt glömt bort att bandet mellan stat och medborgare är en relation, i vilken man måste ge och ta. Att invånarna inte bara har skyldigheter, utan också rättigheter.
Genom Tidöavtalet är Sverige snart ett land där 14-åringar kan hamna i fängelse, men inte köpa ett gymkort. Och när de kommer ut finns inga garantier för att de håller sig borta från kriminaliteten. De lär snarare möta en ny generation kriminella som aldrig fick hjälp att välja rätt spår.
