Försvarskoncernen Saabs aktiepris har snabbt ökat med nästan 80 procent. Det går bra för oljeindustrin också nu när rysk olja inte är så populär – vinsterna fullkomligt rasar in i form av digitala siffror som bara har sin like i de ökande utsläppen av koldioxid. 

Halleluja, systrar och bröder! Tillväxten lever!

För övrigt är Ukrainakriget just nu en rejäl nettobidragare till klimatkrisen. Hur vore det om klimatrörelsen tog intryck av det så vi slapp höra förfärande många av dess mer eller mindre självutnämnda företrädare blunda för fredsfrågan.

Tron att militär upprustning, ökande övningsverksamhet och ökad vapenproduktion kan hanteras vid sidan av klimatproblematiken tycks vara regel snarare än undantag. En kvacksalveriåsikt som tycks vanlig inte minst bland de eliter där klimatfrågan till slut börjat diskuteras. 

En del klimatforskare och en hel drös av klimatdebattörer kanske inte vill ”ta ställning” i fredsfrågan av opportunistiska skäl. Och visst kan man tillverka pansarvagnar både veganskt och med grönt stål på ett ”klimatsmart sätt”. Något för Dagens Nyheters stundom klimatuppväckta men militaristiska ledarsida att driva?

Ska vi klara av att njuta frukterna av aktieutdelningen som vapentillverkarna kan förse oss med behöver vi givetvis romantisera kriget, ge det en poetisk anstrykning. Inte bara med gammeldags patriarkal krigspoesi som ”vi slåss till siste man” utan mer skönhetsbeskrivande. Som när Dagens Nyheter beskriver en krigsövning på Gotland på följande sätt: ”Fienden i papp dansar i vinden när de genomborras av ammunition.” 

Poesin kompletterades med uttalande om att det minsann inte är alla som får skjuta kulspruta med havsutsikt. 

Låt mig meddela journalister och andra som smittats av krigseuforin att det inte heller är alla förunnat att med havsutsikt få dansa i vinden när de genomborras av ammunition för att bli mat för det som brukar kallas likmaskar. Odören av ruttnade lik är inte så förbannat poetisk trots att den odören allt som oftast blir följden när dansandet är slut.

Visst är det tragiskt att tillväxten kan upprätthållas genom krig och ökande utsläpp. Vi kan vara rikare än någonsin på digitala siffror när planeten kollapsar.
Men, vad fan, nu ska vi tänka positivt, se det poetiska – och det för vissa lönsamma – i att låta genomborrade människor dansa sin dödsdans med havsutsikt. 

Kriget har banaliserats. 

Jag är jävligt trött på krigsretoriken som maler ner varje uns av eftertanke. Eftertanke är krigets största fiende. Eftertanke krossar vanligen dumheten som får oss att tro att den som vinner krig också vinner fred. Krigsretoriken, och det som nästan tycks som eufori, tycks tömma hjärnor från varenda lång tanke i takt med att uniformerade experter blivit del av vår mediala vardag.

Det är där vi befinner oss nu. I ”det politiska samtalet”. 
Försvarspolitiker som under årtionden levt i skuggan träder fram i all sin bisarra härlighet för sin stund i centrum. Partiledare tävlar om att vara mest positiva till militär upprustning – vad än sossarna levererar så är det enligt moderater och liberaler och kristdemokrater och sverigedemokrater och centerpartister för sent och för lite. 

Överens är de i alla fall om att åtta procent av statens utgifter ska gå till militären. Eller som de säger: två procent av BNP, det låter ju lite mindre än åtta procent av statens budget i en tid när skolan, vården, rättssystemet går på knäna. Ja, inte skolkoncernerna förstås, de går ju bra. Vinsterna kan investeras i vapenindustrin. Medan kjollängden regleras för de som ännu inte dansar i vinden när ammunitionen tränger in i deras kroppar.

Halleluja, systrar och bröder.