Nej, det måste man inte alls. Man måste inte stödja någon. Vi bor inte i USA och det här är ingen fotbollsmatch. Det här är nästa imperialistiska ledare som ska utses. Och om världen mår bättre av en smart eller dum imperialist är inte alltid så säkert.
Som Perry Anderson skriver i boken American foreign policy and its thinkers har det länge funnits en spänning mellan två drag i amerikansk nationalism. Å ena sidan isolationismen som går ut på att USA ska sätta sina egna intressen först. Å andra sidan interventionismen, som går ut på att USA ska sätta sina direkta kapitalintressen åt sidan för en långsiktig politik som säkrar världen åt kapitalismen.
Donald Trump representerar det första draget. Han vill bygga murar mot resten av världen och ta tillbaka den tunga industrin till USA. Som kapitalist med direkta intressen vill han se en politik som är skräddarsydd för just amerikanska företag. Sänkta skatter och sänkta löner hemma och höjda tullar för utländska företag. Att regera världen tycks han inte så intresserad av.
Hillary Clinton representerar det andra draget. Hon vill att USA ska återta ledarrollen, invadera fler länder och göra det snabbare. Runt sig har hon samlat gamla neokonservativa från George W. Bushs tid. Inte minst Robert Kagan, som motarbetade Bill Clinton och Barack Obama men som nu slutit upp som fundraiser för Hillary Clinton. Han menar att i hennes utrikespolitik har de neokonservativa äntligen fått gehör för sina krav. En annan nära vän till henne är krigsförbrytaren Henry Kissinger.
Den skola som Hillary Clinton tillhör har länge varnat för att världen är på väg att falla ner i ett fientligt kaos om inte USA griper in. Tankesmedjor som PNAC och tänkare som Zbigniew Brzezinski har i 15 års tid talat för att USA behöver använda EU för att splittra upp Ryssland, effektivt utnyttja splittringen mellan sunni och shia samt avstå från krav på demokrati i länder som Kina och Saudiarabien. Henry Kissinger menar i sin senaste bok World order, som Hillary Clinton hyllat, att kaoset som uppstod efter USA:s invasion av Irak är ett bra kaos som kommer ge frukt på längre sikt.
När Hillary Clinton talar om USA:s roll ter sig George W. Bushs cowboyretorik som framsynt – hos henne är det tillbaka till den vite mannens börda:
”Världen räknar med oss i dag, liksom igår. När gamla fiender behöver en medlare eller grundläggande friheter behöver en försvarare, då vänder sig människor till oss. När jorden skakar eller floder svämmar över, när epidemier rasar eller när undertryckta spänningar brister ut i våld, då vänder sig världen till oss. Jag ser det i människors ansikten när jag reser – inte bara de unga ... De vänder sig till USA, inte bara för att vi ska engagera oss, utan för att vi ska leda.”
Genom dessa ord markerar hon ett tydligt brott med Barack Obamas strategi. Hans motto löd nämligen just engagemang. Men Hillary Clinton talar om och om igen om vikten av att agera som en imperialistmakt:
”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land ... Faktum är att vi är det nödvändiga landet ... Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
Detta kan till exempel innebära att beväpna fascister i Ukraina mot Ryssland, vilket Hillary Clinton tidigt ville. Eller att beväpna rebeller i Syrien tillsammans med Saudiarabien, något hon planerade redan 2013. Att se genom fingrarna med statskuppen i Honduras då kuppmakaren är USA-vänlig. Eller att förhindra val, vilket hon ville göra med Palestina 2006. Hon menade att de bara skulle få gå till val om USA först hade riggat utgången.
I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.
I memoarerna är det ingen tvekan om hur hon ser sig själv; som en världsräddare och polis. Om statschefer som inte lyder USA säger hon att de har dåligt uppförande, är nyckfulla och intriganta. Hon läxar upp ledare i tredje världen med orden: ”Även om jag förstod deras känslor och vanor ansåg jag det vara viktigt att de tog på allvar hur fort världen omkring dem förändrades.”
När hon ska rättfärdiga mordet på Muammar Gaddafi skriver hon att han var en excentrisk person som ”utgjorde en bisarr och ibland skrämmande gestalt på världsscenen, i sina färggranna utstyrslar, sina amazoner till livvakter och överdrivna retorik”. När han mördats skrattade hon: ”Vi kom, vi såg, han dog.”
Alla invasioner rättfärdigas naturligtvis med tal om demokrati, och när USA dödar görs det på ett civiliserat sätt. Som att Usama bin Ladens kvinnor och barn ska ha skonats då han mördades: ”Denna humana gest visade klart och tydligt vilka värderingar vi amerikaner bekänner oss till.”
Men när hon talar om Saudiarabien tystnar plötsligt allt tal om demokrati. Då heter det att partnerskapet mellan USA och Saudiarabien ”står på solid grund”, för även om landet har en annan kultur är ”vårt samarbete till nytta för amerikanska intressen”.
Hillary Clinton är ett typexempel på vad som brukar kallas hök. Själv skulle jag aldrig använda en sådan liknelse. Jag har aldrig hört om en hök som sysslat med meningslöst massdödande världen över. Andra liknelser, som att hon vill ”spänna musklerna” finner jag vämjeliga i sin banalitet.
Det är just därför att hon lovar att säkra kapitalismens expansion globalt som pressen i de flesta kapitalistiska länder föredrar henne framför egoisten Donald Trump. Generellt görs detta genom en Martin Gelin-typ av journalistik enligt vilken Hillary Clinton är kvinnornas förkämpe och hbtq-personernas bästa vän, medan läskiga krafter lurar i Donald Trumps kölvatten. Detta må vara sant – men den vapenmakt som Hillary Clinton kommer att ta till behöver inget kölvatten. För mängder av människor världen över är USA:s armé den i särklass läskigaste kraften som går att föreställa sig.
