Låt oss begrunda ett slag vad detta betyder. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Säg till exempel att alla människor ska ha varsin mobil och byta vartannat år. Det är inte en långsökt tanke – redan finns det fler mobiltelefoner i världen (7,9 miljarder) än människor (7,4 miljarder). För bara 20 år sedan var telefoner sällsynta i stora delar av världen och i väst hade en familj ofta bara en telefon gemensamt som aldrig byttes ut. Nu har samma familj fem mobiler, fyra Ipads och sex datorer som alla byts ut lika ofta som man byter vinterjacka. 

För varje telefon behövs koppar, palladium, nickel, guld, kobolt och sällsynta jordmetaller. Jakten på dessa metaller har redan finansierat krig i Kongo-Kinshasa, orsakat brist på dricksvatten i Chile och gjort luften i Inre Mongoliet omöjlig att andas. När mobilerna sedan slängs dumpas de tonvis i fattiga länder som Bangladesh där barn arbetar med att bära bort avfallet. 

Och detta är bara en av alla konsumtionsvaror som blivit oumbärlig för människan globalt. 

Det finns flera aspekter på det hela. 

Den första är naturligtvis att detta är ohållbart. Inte för att befolkningstillväxt i sig behöver innebära en katastrof, utan då den den kopplas till en ständigt ökad konsumtion av varor. 

En annan iakttagelse är att även om tjänster tar allt större andel av världsekonomin i procent, växer ändå varuproduktionen såpass mycket netto att en resursbrist kommer att bli hotande på flera områden. 

Är det någon som tar detta hot på allvar så är det Kina. Den som följer Kinas uppköp och handelsavtal världen över ser snart ett mönster. För den oinvigde kan det se ut som att Kina i dag agerar som ett typiskt privat kapitalistiskt företag som försöker skaffa sig marknadsandelar genom att köpa på sig lite allt möjligt. Vad som helst går bra, bara det ger vinst. Men till skillnad från ett företag som endast tänker på nästa kvartal, tänker den kinesiska ledningen på att kunna behålla makten långt in i framtiden.

Det säkraste sättet att göra det på? Att se till att den egna befolkningen inte går hungrig. Och Kina är inte längre självförsörjande på mat. Därför arbetar Kina på att säkra tillgången på just de resurser som kommer att vara hotade i framtiden, samt att bygga infrastruktur för att se till att kunna forsla hem resurserna.

Kina har köpt världens största kopparreserv – berget Monte Toromocho i Peru – investerat i järnväg i Argentina, köpt hundratals hektar jord i Frankrike, köpt upp Panamas största hamn, Greklands viktigaste hamn Piraeus och hyrt en hamn i Australien i 99 år framåt. Oavsett hur världen kommer att se ut om 20–30 år, kommer den kinesiska ledningen att ha säkrat tillgång och transport av viktiga resurser. 

Västerländska ekonomer förbryllades inledningsvis av dessa uppköp. Inte minst över priserna – varför betalade Kina långt över marknadsvärdet? Uppköpen förstörde allt vad de antagit om marknadens lagar. Marknader som tidigare setts som ”perfekta” började nu bete sig hur som helst. Men, som Dambisa Moyo skriver i boken Winner take all, så skrek dessa puritanska kapitalister för döva öron. Sedan började USA och Europas ekonomiska intresseorganisationer att försöka stoppa köpen där det var möjligt. IMF och Världsbanken lyckades pressa länder – med statsskulden som maktmedel – att säga nej till Kina. 

Resurskriget har alltså redan börjat. Och det finns en världsdel där detta krig mer än någon annanstans kommer att utspela sig. Där finns nämligen en tredjedel av världens obrukade jordbruksmark. Just det: Afrika. 

Som det ser ut i och med TTIP/Ceta-avtalen, håller Europa och Nordamerika på att gå ihop till ett gigantiskt handelsblock. Dess strategi för att roffa åt sig afrikanskt land och mineraler är: favorisera vissa kandidater i val, införa lägre eller inga tullar för produkter från de afrikanska länder som samarbetar, samt bojkotta de ledare som inte samarbetar och åtala dem i Haag. Mugabe i Zimbabwe är ett exempel. Då han var utfryst av väst såg Kina såg sin chans och gick in och stöttade honom, investerade i bostäder och jordbruk samt öppnade sina marknader för zimbabwiska produkter. Detta ledde till att Mugabe gjorde undantag i sin nationaliseringspolicy enbart för kinesiska företag. Fram tills i april i år.

Nu ska kinesiska företag också tas över av landets medborgare. Kina har svarat med att smörja politikerna genom att bygga ett nytt parlament i Harare. Hur det hela slutar vet ingen, men klart är att Kinas strategi skiljer sig från EU/USA:s. Kina ser till att investera rejält i skolor, infrastruktur och utveckling. De ställer sällan politiska krav, vilket ofta uppskattas av afrikanska länder som är trötta på västs nykoloniala attityd. Det finns dock tecken på att Kina är på väg att överge sin princip om icke-interventionism som etablerades av Zhou Enlai, som deras aktiva stöd till ena sidan i Sydsudan.

Kanske kommer kampen mellan nyliberalism och statskapitalism avgöras här. Det blir inte en ideologisk strid, utan en praktisk: kan länder vars företag endast tänker på den egna profiten konkurrera med ett land som tänker på att försörja sin befolkning på lång sikt?

Eller så kommer vi vara för hungriga och törstiga för att tänka över huvud taget.