Rami Elhanan är en israelisk man vars liv är präglat av dotterns död 1997. Hans 14-åriga dotter var på väg till ett shoppingcenter för att handla böcker inför skolterminens start när en palestinsk självmordsbombare slog till och dödade flera civila. Ramis dotter var ett av offren.

Bassam Aramin är en palestinsk man som suttit i israeliskt fängelse i sju år som tonåring enkom för att han deltog i demonstrationer mot armén. En januaridag 2007, när hans 10-åriga dotter var på väg till skolan sköts hon i huvudet av en israelisk soldat. Två dagar senare förklarades hon död på sjukhuset.  

Man skulle kunna tänka att dessa händelser skulle leda till hat och oförsonlighet; det är mänskligt att känna hämndbegär och fiendskap efter att ha förlorat sitt barn. Och det hade kanske inte förvånat någon om dessa fäder valt hatets väg. Men så blev det inte. I stället möttes de i sorgen och övertygelsen om att det här vansinniga våldet måste få ett slut. Att frågan måste få en lösning där både palestinier och israeler har rätt att existera och leva i trygghet. 

Idag är de aktiva i föreningen Parents Circle som samlar föräldrar som förlorat barn på grund av konflikten. De träffas, stöttar varandra och genom föreningen hittar de ett gemensamt språk och krav till politikerna.

Vad kan vi i Sverige lära av dem i denna svåra stund?

Ett av deras viktigaste budskap till omvärlden är att vi inte ska välja sida, inte agera pro-Israel eller pro-Palestina utan pro-fred. De vill att vi ska ställa krav på våra politiker att sätta press för fredliga lösningar som erkänner bådas rätt att existera på lika villkor. Att välja sida som om det vore en fotbollsmatch förlänger bara konflikten, deras smärta och ökar polariseringen. Eller som Isak Gerson skriver i Flamman: 

”Vägen mot fred finns i sörjandet av den andra sidans offer”. 

Isak fångar det så väl när han skriver: ”De folkrättsbrott som begås av Hamas och Israels högerregering visar hur grundade samhällena under lösningen är i militarism och visioner om etnisk renhet. Men kanske kan vi komma någonstans om vi lär oss att kollektivt sörja de offer som skördas på både den israeliska och den palestinska sidan, och hitta styrkan i det motstånd på båda sidor som utsätts för repression av ledarna.”

För den breda vänsterns del innebär detta att sätta sig ner och lyssna på vad fredsaktivisterna säger. Det är dags att hitta nya begrepp som inkluderar både israeler och palestinier. Kanske finns det en rädsla inom delar av vänstern att om man inkluderar fler än en sida så riskerar det att urvattna kampen för palestiniernas rättigheter. Men så kan man bara resonera om man tror att konflikten och solidariteten är ett nollsummespel.