Det är en helt vanlig middag med kompisarna, när stämningen plötsligt fryser till is. Året har precis blivit 2009 och det pågår ett krig i Gaza. Hundratals mil från vårt middagsbord. 

Men nu är stämningen dålig. Kriget har kommit på tal och för första gången inser vi att det runt bordet finns personer med både judisk och arabisk bakgrund. Den tanken verkar inte ha slagit någon tidigare. Åsikterna om kriget går isär. Efter en stund byts ämnet, men den tunga stämningen hänger kvar. 

Det slår mig nu – vi sågs aldrig i den här konstellationen igen. 

Liknande saker utspelar sig nu runt om i Sverige. Vid middagsbord, på torg, ja, även inom familjer. Och i vardagsrum i hela Sverige sitter folk klistrade vid nyhetssändningarna. För att stilla sin oro. För att de inte kan titta bort. Som ett sätt att känna någon form av kontroll när det är krig i det gamla hemlandet eller där de anhöriga bor.

Krigen sker långt bort. Men också precis här. Alla sidor är representerade. Det är vad det mångkulturella samhället innebär – och är dess största utmaning. 

Vår uppgift blir därför dubbel. Vi behöver protestera mot ockupation och det besinningslösa våldet. Men vi behöver också skapa ett samhälle där vi kan leva tillsammans, utan att förgiftas av hat. 

Regeringens agerande hjälper inte. 

Den har på ett chockerande ensidigt sätt tagit ställning för Israels regering och Netanyahus brutala krigföring. När en stor majoritet av FN:s länder röstade för ett slut på ockupationen av Palestina la de ner sin röst. Och regeringen har fortfarande inte, efter ett år, sagt ett enda ord till beklagande för de svenska barn som dödats i Gaza. Istället har man fastnat i märkliga resonemang om att hat mot muslimer är lite mindre allvarligt.

Till detta kommer vissa högertyckares fullständigt empatilösa och ensidiga försvar av urskillningslöst våld mot civila palestiner. Och svensk medias slagsida i rapporteringen, som vår tidning visat i flera granskningar. 

Det skapar sår i svenskar med palestinsk bakgrund som blir mycket svåra att läka. 

Men på ett liknande sätt skapar antisemitism och varje tveksamhet kring terror, sår hos svenska judar. En redan allvarlig hotbild stärks. 

Det finns tusen sätt att visa solidaritet med Palestina och Gaza, som inte involverar att samtidigt sätta skräck i svenska judar. Som inte kan missförstås som ett uttryck för antisemitism. Besvikelsen blir enorm när jag ser progressiva, som antingen av oförklarlig slapphet eller illvilja, misslyckas med den uppgiften. Gång på gång.

Ett exempel i närtid – imorgon arrangerar Lund for Palestine en demonstration under parollen "October 7 – 76 years of occupation. 76 years of resistance." 

Av alla sätt man kunde protestera på valde man detta. Det är obegripligt. 

Jag har hört saken försvaras med att båda sidor äger datumet. Men i marknadsföringen av arrangemanget nämns inte med ett ord att över 1000 civila israeler dödades under den dagen i fjol – den värsta massakern på judar sedan andra världskriget. 

Därmed är det inte alls konstigt om det uppfattas som skrämmande för svenska judar, på samma sätt som tröjor med 7 oktober i demonstrationståg naturligtvis kan tolkas som ett försvar av terror på civila. Eller uppfattas som stärkande för antisemiter, att deras hållning är accepterad. 

Menar alla de 323 personer som gillat instagraminlägget med demonstrationen, att skrämma judar i Lund? 

Det tror jag inte. Riskerar det ändå att uppfattas så? 

Tveklöst. 

Det finns säkert fler vältaliga och intellektuella invändningar till försvar för kommunikationen. Då har jag ett tips i all välmening. Om du uttrycker dig på ett sätt som genererar ryggdunkar från dina egna men samtidigt allvarligt försvårar för Sverige att vara ett tryggt, mångkulturellt samhälle – då har du inte intagit en progressiv position. 

Det mångkulturella samhället måste klara av sånt här.