Sälj ut allt!
Det kravet kommer från näringslivets mäktiga och de basuneras öppet ut i affärspressens ledarsidor. Dagens Industri (11/2) tycker att nu får regeringen sluta slöa, dags att sälja ut. Och det är inga småsaker man vill att staten ska rea bort till det privata. Vattenfall såklart, LKAB, ägandet i Telia och det krympande Apoteket, ägandet i SSAB och dessutom stör man sig på att Svensk Bilprovning finns kvar.
I princip allt det som gamla alliansregeringen inte hann med på den utförsäljningslista man hade.
Nu är det dags.
Men varför? Vad är motivet till att lönsamma statliga företag som medborgarna ägt och drivit i decennier, nu måste väck?
Svaret är detsamma som alltid gällt för de som har mycket.
Mycket vill ha mer.
Den svenska statens ägande av företag är ungefär 850 miljarder.
Detta jämför ledarsidan med att Wallenberg ”bara” äger för 580 miljarder.
Detta förhållande kallar man sedan ett demokratiskt problem.
Att en familj, i praktiken två gubbar, inte äger mer än alla medborgare tillsammans är alltså något slags förtryck enligt tidningens världsbild.
Men börsens samlade värde är över 9 600 miljarder, att staten totalt inte ens har en tiondel är snarare ett bevis på att det privata äger nästan allt. Om det är ett demokratiskt problem så är det alltså snarare åt andra hållet. Medborgarnas gemensamma ägarmakt är för liten.
Som stat har Sverige ett betydligt mindre ägande än Tyskland, Frankrike, Finland, Norge, Belgien med flera.
2010 gjorde jag och Sten Ljunggren i ”Ekonomihandboken” en genomgång av de verkliga förhållandena. Anställda av staten i företag och affärsverk minskade från 500 000 år 1980 till 200 000 år 2010. Efter det har utvecklingen fortsatt. Som stat har Sverige ett betydligt mindre ägande än Tyskland, Frankrike, Finland, Norge, Belgien med flera. Myten om det statssocialistiska Sverige är inte en myt utan en ren lögn.
Men det finns en mycket viktig orsak till privatiserandet och det har inget med demokrati att göra. Utan snöd vinning. Privatiseringarna av statliga bolag och affärsverk har varit en fantastisk affär för de rika i Sverige. Staten fick under åren fram till 2010 in 200 miljarder på att sälja dyrgripar som Vin och Sprit (som togs över av rika i Frankrike), Telia och Pharmacia.
Men de privata nya ägarna fick sedan se börsvärdet stiga till 480 miljarder på de de sju största bolagen. Rika fick alltså dela på 347 miljarder på affärerna.
Nu kan man definitivt påstå att börsuppgång inte är bolagens sanna värde, andra faktorer kan påverka, men bolagens vinster är en faktor som visar om privatiseringen gynnade de nya ägarna. Och det har de gjort. På bara fem år gjorde de sju största företagen så stora vinster att hela köpeskillingen var betald.
Så den verkliga berättelsen om privatiseringarna handlar inte om att privata ägare skulle göra ett bättre jobb än staten. Det handlar heller inte om att sprida ägandet till ett mer demokratiskt system, tvärtom har det hela tiden handlat om att allas egendom flyttas till några få rika familjer.
Självklart handlar det inte om att de privata skulle rädda dåliga företag, om de sålda bolagen inte var välskötta och vinstgivande hade de aldrig gått att sälja.
På senare år har kommuner och stat sysslat med att sälja ut bostäder och kontorsfastigheter till privata aktörer. Det här skapade en ny krets av extremt nyrika som lurade med sig pensionsbolag i en spekulationscirkus som krossades av de nya ägarnas girighet när bubblan pös ut. Kvar finns konkursmässiga bolag och en offentlig sektor med kraftigt ökade kostnader. En del kommuner försöker köpa tillbaka det man sålt.
De stora historiska värden som staten och de anställde i decennier byggde upp i affärsverk och bolag är försvunna ut på den privata marknaden i flera olika affärer med nya ägare och inget går att vinna tillbaka.
Men om Timbrohögern får som den vill och slänger in LKAB, Vattenfall och SSAB i reakorgen för det privata att gotta sig i, finns numera risken att de verkliga ägarna blir utländska banker, gärna sådana som i praktiken ägs av den kinesiska staten. Vi går då från svensk statlig ägande till utländskt statligt ägande, fast givetvis under fasaden av att vara privata pengar.
Kommer högern vara så naiv?
Hatet mot statligt svenskt ägande är en genetisk markör i deras sinnen.
Sälj ut allt!
En dröm de aldrig slutat drömma.
