Förutom tidningarna tillhandhåller numera också tv kittlande skildringar av de mänskliga tragedier som är följden av allvarliga brott. Sveriges television sänder programmet Veckans brott. Aftonbladet sänder på sin web-tv Brottscentralen, som ”uppdaterar dig om de senaste brotten”.
Är det fel att media har en stark inriktning på brott? Är det inte ett samhällsintresse att förekommande brottslighet beskrivs?
Om skildringarna av allvarlig brottslighet präglas av saklighet, återhållsamhet och nyansering finns inget att invända. Men nu är situationen den omvända. Rapporteringen gör läsarna/tittarna till voyeurer som upplever spänning och får en kick av de tragedier som andra människor drabbas av;
”Helvete vad läskigt, han hängde henne i taket inne i garaget!”
”Gud, man tror inte det är sant, tolv knivhugg över hela kroppen, till och med i ansiktet!”
Är det någon skillnad mellan att bli fängslad av en gastkramande kriminalroman där polisen jagar en mördare jämfört med att uppleva ett verkligt mord med efterföljande polisinsatser som underhållande?
Ja, det finns flera skillnader. Kriminalromaner är fiktion. De innehåller förvisso ibland omotiverat ingående och frånstötande våldsskildringar men det är likväl fiktion. Det finns ingen levande människa som utsätts för ångest och kränkning när personerna i dramat skildras.
I verkligheten utsätts offer, gärningsmän och närstående för stort lidande till följd av omfattningen och karaktären på rapporteringen.
Men det finns en mer generell invändning mot medias upptrappade inriktning på brott, särskilt våldsbrott. Även om det ibland förekommer ansatser till analys av bakgrunden till ett individuellt brott så håller sig rapporteringen i allmänhet på ytan. Det förs sällan någon fördjupad diskussion om bakomliggande orsaker till brott. Varför begår människor brott? Finns det strukturer i samhället som har samband med brott?
Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, höll en föreläsning för många år sedan där han beskrev hur man på ett vetenskapligt sätt kan göra vissa bedömningar gällande risken för att en människa ska hamna i kriminalitet. Efter en noggrann redovisning pekade Jerzy Sarnecki på en annan metod – fråga föreståndaren på förskolan så kan hen med hygglig träffsäkerhet ange vilka av barnen som det kommer att gå snett för.
Ungefär vid samma tid konstaterade barnhälsovårdsöverläkaren i Stockholms län att barns utveckling när det gäller bland annat språk och social kompetens skilde sig åt mellan olika bostadsområden, som ibland gränsade till varandra. Barn i eftersatta områden var i underläge.
Med andra ord, vi vet sedan mycket länge att socioekonomiska faktorer spelar stor roll för hur barn utvecklas och för hur deras vuxna liv kommer att gestalta sig. Sambandet är naturligtvis inte absolut men det existerar. Gustav Jonsson, tidigare chef på barnbyn Skå, myntade begreppet ”Det sociala arvet”.
Om man inte blundar kan man inte undgå att se att klassamhället fortfarande existerar, låt vara i en något förändrad form. Det sätt som rapporteringen om brott ofta sker på underblåser synen på brottslingar som onda människor. Det leder till högljudda rop på hårdare tag. Appellen riktar sig numera också mot flyktingar, utsatta EU-medborgare och andra som befinner sig i en svår situation och som begår brott.
Förhållningssättet återfinns dessvärre också bland politiker och andra beslutsfattare inom olika samhällsområden. Receptet för att bekämpa brottsligheten är fler poliser och hårdare straff. Till exempel har regeringen i dagarna tillsatt en utredning som ska föreslå att normalstraffet för mord ska vara livstids fängelse. Justitieminister Morgan Johansson går vidare i förra justitieministern Beatrice Asks fotspår. Att det enda brott som ökat under den senaste tioårsperioden är bedrägeri hindrar inte det populistiska kravet på hårdare tag.
Ett solidariskt och ansvarskännande samhälle straffar inte människor som en vedergällning. Ett sådant samhälle angriper ojämlikheten och orättvisorna i människors levnadsvillkor, som ju är en starkt bidragande orsak till en stor del av brottsligheten.
