Ledare: Krav på avgång inte alltid sunt

Det har också framförts avgångskrav på Anna Johansson (19 juli 2017) och det ansågs positivt att migrationsverkets Anders Danielsson fick avgå (19 september 2016).

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den 25 april 2016 skrev Alice Teodorescu på GPs ledarsida att fler makthavare borde avgå och Aleksandra Boscanin ser det om ett sundhetstecken att alliansen kräver avgångar (26 juli 2017).

Bland de mest spektakulära avgångarna eller avskeden generellt, är till exempel Håkan Juholt, som petades som partiledare för socialdemokraterna i januari 2012, och miljöpartiets Åsa Romson som fick avgå som miljöminister och vice statsminister 2016. Båda efter massiv jakt i media.

GP:s ledarsida har rätt i att media ska granska makten, men mekanismen är bedräglig.

Den 30 mars publicerades en lista över Sveriges viktigaste grävare i tidningen SCOOP. På den listan är en av meriterna att den grävande journalisten har fått en eller flera makthavare att avgå. På andra plats finns till exempel Per Hermanrud, från Kalla fakta, som ”dragit ner brallorna på ett helt statligt verk” och dessutom sett till att en generaldirektör fått sparken. På sjätte plats kom Mikael Delin och Mattias Carlsson, som enligt motiveringen ”fällde tre riksrevisorer”, och på elfte plats finns Sven Bergman och Joachim Dyfvermark, som ”fällde en statsminister” i en ”underhållande intervju”.

"Om avgångskraven blir för många kan en klantig hantering av någonting uppvägas av skicklighet på andra områden. Därför är det inte givet att avgångskrav gynnar demokratin."

Men det finns gränser för hur många avgångar det går att kräva, för att inte tala om i vilken grad avgångskrav faktiskt gagnar samhället, oavsett om de har föregåtts av misstag (även om inte som i fallet med generaldirektören som nämnts ovan, personerna har begått brott). Om avgångskraven blir för många kan en klantig hantering av någonting uppvägas av skicklighet på andra områden. Därför är det inte givet att avgångskrav gynnar demokratin. För det första drivs inte mediernas hantering av makthavare av sökande efter rättvisa, utan styrs, som SCOOPS lista visar, lika ofta av underhållningsvärdet. Avgången eller avskedet har inte heller alltid med brottets allvarliga natur att göra, utan beror minst lika ofta på att personen som anklagas för något är en belastning för partiet, myndigheten eller företaget, just på grund av medieuppbådet. Så var fallet exempelvis med Åsa Romson och Håkan Juholt.

Ur demokratisk synvinkel är just rättviseaspekten inte det största problemet. Det verkligt svåra demokratiska problemet är ett annat. I boken Postdemokrati, av Colin Crouch, beskrivs ett fenomen som är kännetecknande för situationer i långt framskridna demokratier, som till exempel Sverige. Crouch skriver om ”den negativa aktivism kretsande kring klander och klagomål, där det politiska engagemangets främsta syfte är ställa politiker till svars, låta dem schavottera och utsätta deras offentliga och privata liv för allmänhetens nyfikna blickar”.

Även den tyske socionomen Ingolfur Blühdorn skriver om hur äkta samhällsengagemang byts ut mot den sortens folkuppbåd i vilket en stor grupp människor (eller medier), intresserar sig för meningslösa eller destruktiva detaljfrågor, medan mer övergripande och långt allvarligare frågor negligeras.

För risken är att avgångarna styrs av just den där underhållningsfaktorn, som tidningen SCOOP hyllar. Det är inte bara synd för den som blir uthängd, en för demokratin viktigare fråga är vem den avgående personen ska ersättas med. Avgångar tenderar att betraktas som viktigare än tillträdanden. När makthavare tvingas avgå på det här sättet, finns det ingen garanti för att den nya personen på posten är mer lämplig. Därför kan det i en fungerande demokrati inte vara en journalists uppgift att avsätta folk. Kanske minst av allt om det sker på ett ”underhållande sätt”.