När samma undersökning frågade vad vi oroade oss för mest hamnade klimatförändringarna tillsammans med antibiotikaresistens i topp. Det finns alltså ingen direkt koppling mellan vad vi oroar oss för och vad vi tycker är viktigast, bara nio procent listade miljö som en av tre viktigaste frågorna. Hur blev det så?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Statistiken är ett resultat av de senaste årens kommunikation och opinionsbildning. Självklart påverkas vi att bry oss om vissa frågor och formas av samhällsdebatten. Sedan Sverigedemokraternas entré i riksdagen har spelreglerna förändrats och det har varit svårt för både politiker och media att anpassa sig till den nya planen. För olika partier och människor spelar med totalt olika regler, vilket inte riktigt varit lika tydligt innan.

Det har alltid funnits en gräddfil för arrogant beteende, som Carl Bildt som oavsett blåsväder genom härskarretorik både fått motståndare och journalister ur gängorna. Eller som Göran Persson som varit känd för att peta folk i magen för att få dem ur fas, något som ofta fungerat väl för honom inför debatter. Men det har ändå tidigare funnits snävare ramar, och likt Bildts lamslagna reportrar vet vi inte hur vi ska bemöta den nya situationen. 

Nu får politiker som slåss omotiverat under fyllekvällar stanna kvar i riksdagen, något som knappast Göran Persson skulle kommit undan med. Vi kräver ansvar från vissa, inte andra. Så fort du uttrycker ambition att vara rimlig blir du hårt granskad, men med en annan attityd kommer du undan.

Det som borde vara rimligt är att visa respekt för motståndarsidan. Lyssna av, känna in, undvika härskartekniker. Men som samhällsgrupp har vi istället sanktionerat en retorisk macho-attityd, och kan se eftertänksamhet och nyanser som en svaghet.

Vi ska vara ett rationellt, humant och utbildat folk, men låter mobbare komma undan med nästan vadsomhelst samtidigt som vi hackar extra hårt på de i underläge. Flyktingar, kvinnor, osäkra, fattiga. Vissa blir ursäktade, andra inte. 

Politiska krafter och media har alltid försökt driva agendan i frågor som gynnar dem, och det är ingen slump att Sverigedemokraterna vunnit mark samtidigt som opinionen drivits att tycka att integrationen är den viktigaste frågan. Detsamma har tidigare gällt moderaterna kring ekonomin och socialdemokraterna kring sjukvården.

Det är ett politiskt spel där väljarna och media utgör fårskocken som olika samhällskrafter försöker kalla till sig, och där fåren tyr sig till den största vargen. Oavsett om vargen vill äta upp dem eller bygga ett fint nytt fårgymnasium åt dem. Ibland kanske vi faktiskt hellre väljer vargen som vill äta upp oss, då slipper vi iallafall bli besvikna om skolan inte blir lika bra som vi hoppades.

Vi verkar till och med ha svårt att se skillnad på de olika situationerna. Det är svårt för oss att bedöma proportioner och vi har få system som kan hjälpa oss göra bedömningarna. Istället går vi på känslan som vi uppfattar från media, samtidigt som faktaresistensen växer och de frågor som faktiskt oroar oss mest lämnas obehandlade.

För rimligt folk är det svårt att bemöta en orimlig och ovetenskaplig debatt. Det är lätt att snurra in i sig i fakta och siffror när folk vill höra retoriska slagord. Hans Rosling var en av dem som lyckades bemöta med samma retorik. ”Det här är inget att diskutera, jag har rätt och du har fel.” Skillnaden var att han hade rätt. Många andra som levererar samma hyllade retorik har däremot inte fakta bakom sina ord.

Ansvarsfördelningen mellan de som säger sig vilja göra gott och de som skiter i allt är inte rimlig. Låt domen falla på de ambitiösa, men glöm inte bort att döma motkrafterna också. De har oftast störst skuld, men behöver sällan ta något ansvar.