Så jag fick en smärre chock när jag läste om det stora funkishus – 370 kvadratmeter – som getts bygglov i Åsledens fäbodar i Leksand. Det kommer att uppresa sig bakom ett gammalt härbre. Folk på Åsledens fäbodar tycks inte ha något i sig emot att det byggs något nytt, men jag måste säga att jag förstår upprördheten efter att ha sett bilden på den påtänkta byggnaden. Den störde mig djupt nere i själen. Den kränker platsens ande.
Dalarnas fäbodar är en skatt som givits länets nuvarande innevånare i arv av gammeltidens hårt slitande människor. Att komma till en fäbod är som att besöka en annan tid. Jag tror att människans, för att inte tala om hela vår nu-fixerade civilisations, behov av sådana besök i det förflutna är större än någonsin. De utgör ett samhällsminne som blixtbelyser nuet. Förstörs de är det lika med lobotomering. Och bilden av Dalarna som turistlän naggas dessutom i kanten.
Jag minns en dag för femton år sedan när jag stod längs byvägen i Hagen och lagade en gärsgård med ståltråd – istället för slanor. En bygdekämpe stannade till och klagade. Han tyckte jag förbröt mig mot platsens ande och alla traditioner. Nu har jag sedan länge rivit den gärsgårn. Och jag skulle tro att det mer är i linje med hur det en gång var: Inte hade väl folk förr gärsgårdar som tomtstaket? Gärsgårdar var en nyttosak.
Leksands kommun verkar i alla fall inte bry sig om det kulturella värdet av Åsledens fäbodar. Lokalbefolkningen fick länge inte ens veta att en markförsäljning och ett bygglov var på gång. Det går heller inte att låta bli att undra vad det är för människa som ens vill ha en stor funkisvilla uppförd vid en fäbod? Den framtida innehavare som tittar ut genom fönstret från den byggnaden – kommer han eller hon att le överlägset inför de gamla bodarna som tittar tillbaka? Eller kommer blicken ibland vara full av skam över att ett minne har saboterats?
Det där huset kommer att ha platsens ande som en evig fiende.
Över hela Sverige pågår en hel del strider kring bostadsbyggandet. Sverige lider av en svår bostadsbrist, särskilt vad gäller hyresrätter som vanligt folk har råd med. I Dalarna råder det enligt Boverket brist på bostäder i nästan samtliga kommuner. Så att det måste byggas står helt klart. Funkishuset i Åsleden hör emellertid på intet sätt till de nödvändiga byggena, det verkar vara mer av ett skrytbygge för någon som har gott om pengar.
På andra ställen är de här frågorna ibland mer besvärliga. I stadsdelen Skräddarbacken i Borlänge kämpar många för att stoppa ett villabygge som kan förstöra naturvärden kring en sjö, även om det möjligen är den väg som måste anläggas som är det värsta. I Djurmo är det likadant. Och så vidare.
Här är en intressant motsägelse i tidens politiska normer: Överallt hyllas det lokala engagemanget som något mycket ädelt – utom när folk slåss för bevarandet av det de har precis in på knuten. Då anses det ofta vara exempel på enbart ett inskränkt Not-In-My-Back Yard-tänkande, alltså att ”Ja, jag är för ett större bostadsbyggande – bara det inte inkräktar på just mitt närområde.”
Så hur ska man se på detta? Ibland är det förstås bara fråga om ren egoism – till exempel rädsla för fallande villapriser – som gör att folk motsätter sig ett byggprojekt. Men vanligare är det nog att motståndet verkligen bygger på en djup och äkta känsla för det jag nyss kallade Platsens ande. Det kan vara kärleken till en sjö, till gamla fäbodar, till en plats som har en kollektiv kulturell betydelse för många människor.
Det är därför som folk aldrig får köras över.
