Den tidens höger besegrades av socialdemokrater och liberaler i parlamentet, även om det var på gatan som saken avgjordes när arbetarna krävde sin rätt. Och denna måndag kunde man i många tidningar läsa om detta avgörande skeende i svensk historia.
Men samma morgon briserade en annan nyhet. Den kom inte direkt oväntat. Men det kändes ganska snabbt underligt att det var just den 17 december nyheten kom om att ett stort multinationellt företag kommit överens med ett annat stort multinationellt företag om en jätteaffär: För hundra miljarder köper det japanska företaget Hitachi det ABB-ägda Power Grids.
Power Grids är världsledande på kraftöverföringsteknik och har i Sverige uppåt femtusen anställda, framför allt i Ludvika och Västerås. Det är en av de största industriaffärerna som ägt rum för svensk del. På morgonen hör jag en facklig företrädare intervjuas i radion. Han säger att han är ganska positiv till affären. Men han lägger till: Även om vi inte vet något om den ännu.
Livet skakar till för tusentals människor i några svenska städer men dessa anställda har inte haft någon som helst inblick i affärsuppgörelsen och har heller absolut ingenting att säga till om. Det är som om det plötsligt börjar snöa massivt och det bara är att finna sig i det. Kapitalismen träder fram som naturkraft, bortom alla mänskliga beslut. Ändå vet varenda människa vid närmare eftertanke att beslutet om företagsköpet förmodligen har fattats av en ytterst liten krets medelålders män som sitter i styrelserna för ABB och Hitachi. Kan det vara tre, fyra män som har fattat jättebeslutet?
Makten över grundläggande levnadsomständigheter ligger i slutändan någon annanstans än hos de människor som inpå kroppen upplever dessa levnadsomständigheter. En av de drivande männen bakom beslutet är riskkapitalisten Christer Gardell, en av Sveriges mäktigaste i en ökande skara av miljardärer. Hans så kallade aktivistfond äger fem procent av aktierna i ABB men han har en enorm makt. Han har länge slagits för att ABB ska slimma till sig och inte hålla på med flera olika verksamheter. Gardell har länge angripit ABB:s vd för att inte vilja sälja ut Power Grids.
Varför? Framför allt därför att ABB-aktien skulle öka i värde om det skedde. ”En rejäl julklapp till aktieägarna”, skrev den fackliga reportern Harald Gatu på måndagsmorgonen i Dagens arbete. I artikeln citeras vad Aktiespararnas vd sagt om Gardell: ”en av de största industriförstörarna i Sverige.”
I demokratin gäller den stolta principen ”en människa – en röst”. Det är den vackraste formeln jag vet. Den säger att vid valurnan är städerskans röst precis lika mycket värd som storföretagarens. Den säger att två fattiga vinner över en rik. Denna formel har omstöpt världen under ett drygt sekel. Men tyvärr svarar den inte på frågan om vad vi ska få rösta om och genom alla samhällen går därför ett kritstreck som säger att här går gränsen för vad vi får rösta om och bortom den gränsen finns planetens alla jättebolag, i vars slutna bolagsrum det utövas en enorm makt över allas våra liv bortom demokratin.
Vad beträffar just ABB: Tisdagen den 28 april 1992 gick arbetarna på ABB i Ludvika och på andra orter som vanligt till sina arbeten. Hade de vetat att det samma dag skrevs ett avtal, undertecknat av Peter Wallenberg, som skulle komma att ge den dåvarande bossen Percy Barnevik 900 miljoner i pension – ja, då hade nog arbetarna stannat hemma. Och säkert också tjänstemännen. Den nära miljard han erhöll vid sin avgång sände en chockvåg genom det svenska samhället.
Det som gör mig så förbannad varje gång stora globala transaktioner av det här slaget äger rum är att ingen längre blir förvånad, och än mindre upprörd över hur fullständigt odemokratiska besluten är. I svensk historia var frågan om ekonomisk demokrati närvarande i debatten i hundra års tid.
Arbetarrörelsen startade i princip med den frågan, ja i upprördheten över att de få har så oerhört mycket mer makt än de många. Utbyggnaden av offentlig sektor, alltså en verksamhet som ägdes gemensamt, var ett utflöde av den tanken. Och debatten om ekonomisk demokrati var levande fram till åtminstone åttiotalet, för att därefter sjunka under ytan och till slut lägga sig osynliggjord på bottnen av samhället – vilket har sammanfallit med arbetarrörelsens och vänsterns allmänna tillbakagång. En förklaring till varför socialdemokratin aldrig med riktig kraft motsatt sig vinster i välfärden är att det avgörande perspektiv som stavas Ekonomisk demokrati sedan lång tid tillbaka är utraderat ur partiets tankevärld.
Världens rikedomar är en kollektivt skapad produkt. Men de ägs av några få. Det perspektivet får aldrig gå förlorat.
