Vi har nog alla fått denna visdom oss till livs under något skede av livet. Redan som barn måste den ha inpräntats i mig. En vuxen ska sova åtta timmar! Fortfarande finns det en alltmer avlägsen röst i mig som säger det. Den var ihärdigare när jag på livets middagshöjd sällan sov mer än fem eller sex timmar. Jag lärde mig att min gräns gick vid fyra: sov jag mindre blev jag oföretagsam och den följande dagen drömlik.

Arbetsdagens naturliga längd är lika bergfast åtta timmar enligt den gängse regeln. Det gör förslaget om sex timmars arbetsdag så motbjudande för många. Försöket på Svartedagens äldreboende rörde upp starka känslor. Det blir för dyrt, och själva förslaget är populistiskt, förklarade upprörda moderater. 

”Populism” är hatordet för dagen. Det fångar in både Donald Trump och sex timmars arbetsdag i samma stora nät. Man är populist om man vädjar direkt till populus, till folket. Då kan vad som helst hända. En omdömeslös fjant kan bli president, eller personal i äldreomsorgen kan frestas slå dank.

Maria Rydén, själv med bakgrund som sjuksköterska och nu moderat kommunalråd i Göteborg, är den som håller i yxan när experimentet på Svartedalens äldreboende ska avslutas. Det har blivit kostsamt, säger hon, och sjukskrivningarna bland personalen har bara minskat marginellt. Ja, det är ett misslyckande. 

Det finns andra källor som tvärtom talar om en rejäl förbättring, med färre sjukskrivningar, nöjdare personal och gladare vårdtagare. Men vi lever i en tid av alternativa fakta och som utomstående får man nöja sig med att betrakta själva huvudfrågan: arbetstidens längd.

Det kan vara värt att påminna om att dygnets uppdelning i tre lika delar för arbete, fritid och sömn en gång var ett ytterst radikalt, ja omstörtande förslag. En av de stora samhällsomdanarna under början av 1800-talet, Robert Owen, propagerade för denna ordning och genomförde den i sina egna bomullsindustrier i New Lanark i södra Skottland. Han var en man för sig och en nagel i ögat för sina konkurrenter. Konkurrenterna hävdade att deras arbetare måste arbeta upp till 12, 14, ja 16 timmar om dagen för att företagen skulle gå ihop (och, nåja, generera en vinst också; en fabrikör måste ju också leva). 

Men kravet på åtta timmars arbetsdag dök upp gång på gång. Det fanns i Kommunistiska manifestet och många fattigläkare, som noga registrerade arbetarnas – inklusive de arbetande barnens – hälsa, förklarade att övermåttet av arbete ledde till sjukdomar och förtidig död.

Det brittiska parlamentet gick halvvägs och lade ett lagförslag om tio timmars arbetsdag. Det var under trycket av ett stigande missnöje bland arbetarna som nu börjat organisera sig och genom sina organisationer hotade med uppror om inte deras villkor förbättrades. Men även många av dåtidens konservativa – godsägare och liknande, som ogillade den nya kapitalismen – gick in för en reglering av arbetstiden.

Motståndet som blev intensivt kom från just kapitalisterna. Deras anförare i parlamentet hette Richard Cobden och John Bright. Det är värt att minnas dem; de var de namnkunnigaste företrädarna för den politiska ideologi som brukar kallas Manchesterliberalismen.

Cobden och Bright krävde en total handelsfrihet. De trodde blint på den osynliga handen som skulle ordna allt till det bästa, rikedomar skulle samlas hos de mest företagsamma men genom att tullarna på jordbruksprodukter skulle slopas skulle också de arbetande kunna leva ett bättre liv. 

Manchesterliberalismen finns i vår tid också, men det vanligaste namnet på den är nyliberalismen. Men det är en beteckning som egentligen är alldeles för snäv; vi talar om vår tids härskande ideologi.

Cobden och Bright såg på tio timmars arbetsdag med samma fasa som deras nutida motsvarigheter talar om en minskning till sex. Då hette det att en lagstiftning skulle innebära en katastrof för den brittiska industrin, som var den dominerande i världen. Arbetarna skulle bli arbetslösa och deras herrar – ja, barskrapade. Storbritannien, världens maktcentrum, skulle sjunka ner till en andra rangens nation.

Det blev inte så. Tio timmars arbetsdag innebar att fabriksägarna intensifierade sina ansträngningar att med teknikers hjälp utveckla nya kraftfulla maskiner. Snart producerade en arbetare mer på tio timmar än tidigare på tolv eller fler.

På samma sätt gick det med åtta timmars arbetsdag. Idag är produktiviteten mångfaldigt större än för femtio eller hundra år sen.

Men. Det tar i princip lika långt tid för det viktigaste som uträttas på ett äldreboende som det alltid gjort. Försök till drastiska rationaliseringar som privata vårdföretag prövat på visar sig inhumana. 

Lika omöjligt är det att rationalisera barnomsorg, skolarbete eller konstutövning. Det är kort sagt lättare med sex timmars arbetstid på Toyota i Mölndal än på Svartedalens äldreboende.

Det finns bara en utväg, givet att sex timmars arbetsdag är ett fullt rimligt, ja ofrånkomligt krav år 2017: mer resurser måste satsas på verksamheter som har omedelbart med människor att göra. Det kräver en stor omläggning av ekonomin. Mer måste satsas på det mänskliga. Det måste få kosta mer.

Ju snarare en sådan förändring sker, desto bättre.