Jag har lagt ut översättningarna – än så länge bara fyra stycken – på mina sociala medier och det är roligt att folk gärna lägger sig i och föreslår förbättringar. För varje rad öppnar sig så många valmöjligheter om vilka svenska ord, vilka rim, man kan välja: Varje poem är som ett liv öppet för så många olika vägar. Häromdagen översatte jag en dikt så här: 

Om jag kan läka ett enda hjärta 

då har mitt liv ett skäl 

Om jag kan lyfta bort en smärta 

ge svalka åt en febrig själ 

och hjälpa fågelungen 

till sitt bo – nåväl, 

då har mitt liv ett skäl.

Precis när jag var klar med den hörde jag nyheterna. Om de två barnen som skadats av kulor från en idiotisk gänguppgörelse i Flemingsberg i södra Stockholm. En femåring och en sexåring träffade av rikoschetter från det dödliga gängvåld som numera är så vanligt i detta land. Det har hänt rätt många gånger nu, att helt oskyldiga människor kommer i vägen för våldet och det är lika chockerande varje gång. I ett tv-inslag intervjuades en ung pappa i området. Han var allra mest förbannad på och skakad över att de inblandade unga männen efter skjutningen helt lugnt hade promenerat därifrån, som om de inte fruktade något och som om de ägde gatorna. 

Vad har de där unga männens liv för skäl? Det är den fråga som ständigt dyker upp när jag hör om gängvåldet, särskilt när det går ner i åldrarna. Känner de överhuvudtaget någon skuld över den oro, skräck och ångest de skapar omkring sig? Jag ser framför mig unga grabbar helt inneslutna i sina egna psykens bubblor. Konsekvenserna av sina handlingar förmår de inte överblicka och resultatet av det är den där kusliga, liksom narcissistiska hänsynslösheten. Allt som betyder något är statusen i gänget, drogerna, de snabba cashen. 

Jag skulle gärna vilja blicka ner i deras medvetanden efter att de fått klart för sig att deras pistolskott träffat två mycket små barn. Känner de något då? Det skrämmer mig mer än jag kan säga att jag faktiskt tvivlar på att de känner något ens då. Samma fråga har jag ofta tänkt på när det gäller den tolvåriga flicka som sköts till döds förra året av ett gäng som fyrade av sina vapen från en bil. 

Hur mår de som sköt efter att de fått veta att deras dödliga skott tog livet av en liten flicka? Kort sagt: Finns det något hopp om dessa förövare? 

Jag tror ju att det alltid gör det. Människor, var och en av oss, har en drift att känna empati med andra människor och att hitta ett skäl för sina liv. Vad är det för mekanismer i ett samhälle som pausar den förmågan? Det finns förklaringar till allt och det som görs oförklarligt görs till slut oföränderligt. 

Jodå, jag tror att det är bra att det skett en rad straffskärpningar för att komma åt gängkriminaliteten även om straffskärpningar inte kommer åt grundorsakerna till eländet. Jag är för fler övervakningskameror. Jag gladdes något oerhört när de krypterade mobiltelefonerna kunde avkrypteras och leda till att ny effektiv bevisning kunde användas i domstolarna och skaka om gängledarna. Och jag är övertygad om att de dödliga subkulturer som vuxit fram har att göra med att det svenska samhället har varit alldeles för nyliberaliserat och klasspräglat för att kunna hantera många års omfattande flyktingmottagande – med hög arbetslöshet, trångboddhet, segregerande skolsystem, växande rasism. 

Men det är det där med det mänskliga psyket. Rädslan för att lämnas ensam, stötas ut ur en gemenskap, är nedlagd evolutionärt i våra hjärnor. Att bli övergiven av sin grupp för tvåhundratusen år sedan var liktydigt med en dödsdom. När vi reagerar på fysisk misshandel är det samma plats i hjärnan som reagerar över social uteslutning. Meningen vi kan finna med våra liv, skälen för våra liv, måste vi finna i den sociala gemenskap vi är hänvisade till – och om det till slut, tragiskt nog, så bara är ett kriminellt gäng som erbjuder gemenskap och tillhörighet. 

Men vi måste träda i kontakt med andra människor, på ett eller annat sätt. Och att vi har förmågan att till och med träda i kontakt med de döda ger mig hopp. Dickinson igen, kanske om självöverskattning och kanske om vanmakt och felslagna kalkyler:  

Jag tog min styrka uti handen 

och drog så ut mot världen – 

Så stark som David var jag inte 

men jag var dubbelt djärv – 

En träff med stenen! Men jag själv 

det var blott det som föll – 

Men var då Goliat alltför stor

eller bara jag för liten?