I filmen Äta sova dö letar den unga tjejen Rasa efter ett jobb, vad som helst, när hon fått sparken från fabriken i en liten ort i Skåne. Hon vill till varje pris arbeta, och måste ha ett jobb också för att kunna hjälpa sin utslitna pappa. Hon får till slut ett vikariat, men kravet är att hon kan köra bil. Men hon har inget körkort. Så hon ljuger och säger att hon har det. Till slut blir hon tvungen att erkänna att hon saknar körkort och förlorar också det jobbet.
Äta sova dö är en av de mest gripande svenska filmerna på många år. Den skildrar arbetslöshetens samhälle: Arbetslösheten är en dager över allting, en hopplös dager. Och allt djävulskap finns i detaljerna. I det här fallet ett jävla körkort. Nej, jag tror verkligen inte att arbetslösheten skulle kunna avskaffas om alla hade körkort. Men idag är körkortet en klassfråga. Det kan kosta mellan 10 000 och 20 000 att skaffa sig och för många ungdomar – och deras föräldrar – i den fattigare delen av arbetarklassen är det en mycket stor summa.
Därför blev jag lite glad när Stefan Löfven i söndags meddelade att det åtminstone ska bli möjligt att ta studielån för att fixa ett körkort – och jag skriver medvetet ”lite” glad. S-förslaget är ett steg i rätt riktning, men fortfarande otillräckligt.
Det är ju självklart, menar jag, att körkortsutbildning borde ingå gratis i gymnasieutbildningen. Det vore inte bara jämlikt och orättvist utan troligen också ett bra sätt att hålla några fler skoltrötta elever kvar i skolan.
När jag på Twitter direkt skrev att körkortet är en klassfråga och att det borde ingå i gymnasieutbildningen märkte jag att en hel del gröna radikaler omedelbart reagerade. De tyckte det var ett trist förslag som bara skulle leda till att bilismen och fossilsamhället cementerades. Jag stirrade på inläggen och såg hur en mycket välmenande grön ambition liksom släckte ut en annan, röd ambition. Jag tänkte på Rasa i Äta sova dö. Jag satt dessutom i en by ute på landet som jag vet skulle förvandlas till ödemark om bilismen imorgon dag avskaffades. Några dagar tidigare hade jag åkt på en akut och besvärlig sjukdom – och till närmaste öppna vårdcentral är det ett maratonlopp.
Och jag blev genuint ledsen. För jag menar att detta att vara radikal och samhällskritisk måste innebära att man anstränger sig att se sammanhang och inte stirrar sig blind på en enda aspekt.
Jag stöter ibland på riktigt radikala människor som tycker det är åt helvete att även rika människor får barnbidrag. Borde inte alla välfärdspengar gå till de fattiga? Men jag kräver av en radikal person att hen tänker ett steg till: Byråkratin för att förvandla ett generellt barnbidrag till ett bidrag som bara vissa får kostar stora pengar och gränsdragningarna blir nästan omöjliga när ett barn till exempel omväxlande bor hos en höginkomsttagare och en låginkomsttagare. Och när alla får ett bidrag – jag borde förresten skriva att det är en rättighet och inte ett bidrag – blir det heller inte utpekande: Du är fattig, du får bidrag.
Den välfärdspolitiska forskningen är ganska entydig på den här punkten: Satsningar på enbart de mest utsatta leder till att mindre pengar totalt satsas på välfärden eftersom skattebetalarviljan hos de bättre ställda minskar när de inte tycker sig få ut något av det de betalar.
När det gäller bilismen är den naturligtvis en cancersvulst på planeten. Men i vilken ände bör man börja för att minska den? Självklart i storstäderna! Varje storstad är egentligen en perfekt men outnyttjad kollektiv maskin för att avskaffa praktiskt taget all bilism. Korta avstånd och stora grupper som reser gör det rationellt och billigt med kollektivtrafik. De tre svenska storstäderna skulle på låt oss säga 20 år nästan kunna utradera privatbilismen. Och därmed skulle också den stora mängden bilåkande drastiskt minska. På landsbygden måste bilen däremot i hög grad finnas kvar, annars döms denna landsbygd till döden. Men där är bilåkandet totalt sett ändå väldigt litet.
Bilen kan vara kvar utan att bilismen som vi känner den förblir orörd. Bilismen är en märklig kombination av gigantiska transnationella bolags övermakt – och den private bilägarens frihetsdrömmar. På sikt vore en lösning att bilen finns kvar, men att den inte längre är en privatsak. Ingen borde egentligen själv äga en bil. Bilen är något som borde delas, efter behov. Körkort till varje individ! Bil enbart till kollektiv!
För någon månad sedan blev det ett väldigt liv när en ung kvinna med somaliskt ursprung i Borlänge gick på en ABF-kurs för att få hjälp med körkortsteorin. Rasisterna rasade: Ska invandrarna få körkort gratis? Rasisterna hade dock missat att den unga kvinnan fick betala för körlektionerna som alla andra. Men svaret på grundfrågan är naturligtvis: Ja! Alla ska få ta det där körkortet gratis.
Ingen ska dock få en bil gratis. Och helst – i en ännu avlägsen utopisk framtid – skulle ingen privatperson ens få köpa en bil.
Själv har jag inget körkort.
