Det är måndagskväll i en av Stockholms södra förorter. Skolan är nästan helt tom, men det lyser i ett av klassrummen. Där sitter högstadieelever som efter en hel dag i skolan frivilligt lägger tre timmar extra för att läsa läxor. Målet är att komma in på gymnasiet och senare universitet eller högskola.

I klassrummet ligger broschyrer och reklam för gymnasiet. De är gula och bilformade – reklam för taxiutbildningar. De marknadsför en framtid som deras läxhjälpare helst vill att barnen ska slippa.  

Sveriges Radio gjorde nyligen en granskning som visar att över hälften av taxichaufförerna jobbar sex till sju dagar i veckan, bara för att få ekonomin att gå ihop. Det kanske inte är så konstigt då de som tjänar minst har en timlön på 27 kronor.  

Där beskrevs vardagen för chaufförerna som varje dag möter stressade stockholmare som väljer taxin framför andra färdmedel: Arbetsdagar på 13 timmar, hög risk för stroke och många som kämpar för att få ihop ekonomin. Majoriteten utan kollektivavtal.

Det krävs ett års utbildning för att bli taxichaufför och du ska vara minst 21 år. Med ett undantag. Sedan fyra år tillbaka kan landets grundskoleelever välja gymnasieprogram med taxiinriktning. Det ger ingen behörighet till högre studier, men du får inleda din taxikarriär redan som 18-åring.  

Det kanske inte låter så lockande med tanke på dagens tunga arbetsmiljö. Och framtiden ser inte heller så ljus ut för yrkesgruppen. 

I dag finns framtidsprognoser som visar att vi snart har förarlösa bilar som fasar ut dagens bilism tillsammans med yrken som taxichaufförer och lastbilsförare. Konsultfirman McKinsey presenterade nyligen en rapport där de spår att vi redan 2040 har helt självkörande bilar. 

Sådana framtidsprognoser oroar antagligen inte de chaufförer som har nära till pension. Men det borde oroa syokonsulenter och lärare som okritiskt uppmuntrar elever till en framtid som taxiförare. Redan som femtonåringar ställs barnen inför ett livsavgörande val – där de kan välja bort högre utbildning.  

Tidigare var det kanske inte så livsavgörande. Tidigare fanns goda möjligheter till Komvux och arbete. Så är det inte i dag. I dag bestämmer framför allt föräldrarnas utbildningsnivå barnens framtid. Det finns alltid undantag. Men de som uppmuntras till en framtid som taxiförare är inte barnen på Östermalm eller i Danderyd.   

Det är de som bor i Stockholms mest socioekonomiskt utsatta förorter. Det är de som kämpar med betygen för att komma in på gymnasiet, men med de sämsta förutsättningarna. Det är de som sitter här på läxhjälpen på fritiden. Arbetslösheten är hög bland deras föräldrar, många har en osäker boendesituation och somliga har haft utvisningshot hängande över familjen i flera år.

Det är i deras skolor broschyrerna och reklamen för taxiutbildningar finns.   

Något måste göras för att förbättra arbetsvillkoren för taxiförare.

Något måste göras åt en skola som inte uppfyller sitt kompensatoriska uppdrag. 

Under tiden ska inte ett enda barn, oavsett var i Stockholm, få höra att deras enda framtid är en där de arbetar för mycket, tjänar för lite och riskerar att dö av stroke i tidig ålder.