Ibland kan man få känslan av att det är och alltid har varit vissa partisekreterare som avgör hur det går i svensk politik. För mycket länge sedan var det den socialdemokratiske partisekreteraren Gustav Möller som i mycket låg bakom partiets framväxt som trovärdigt och välorganiserat maktparti som kunde utmana borgerligheten och högern. För tio år sedan var det moderaternas Per Schlingmann som var arkitekten bakom bygget De nya Moderaterna. Han lyckades med olika knep ge en bild av det gamla högerpartiet som ett modernt, närmast socialliberalt mittenparti som varken motsatte sig Las eller kollektivavtal. Det nya arbetarpartiet var fött och en partisekreterare var barnmorska.
Jag brukar alltid försöka lyssna efter vad partisekreterarna gör i de olika partierna och för närvarande är det ingen av dem som tycks spela någon viktig roll i politiken. Någon som minns eller vet vad KD:s partisekreterare heter? Miljöpartiets? Centerns?
Det är ingen tvekan om att det idag bara existerar en partisekreterare som ger intryck av att tänka längre och smartare än de övriga. Och det är förstås Vänsterpartiets Aron Etzler. Därifrån kommer det nästan alltid något annat än bara reklam och propaganda för det egna partiet. Och vi kan vara säkra på att han haft stort inflytande på hur Vänsterpartiet agerar i den pågående valrörelsen.
När han i förra veckan presenterade partiets politik betonade han att Vänsterpartiets problem länge varit trovärdigheten i så att säga vanligt folks ögon. Kan dessa vänsterpartister hantera kommunala budgetar? Kommer de med trovärdiga och genomförbara förslag i kommuner, landsting och riksdag? På många sätt har han rätt i den analysen. Vänsterpartiet hart ofta varit bäst på att presentera långa politiska önskelistor men sämre på att ta just det där ansvaret, som folk i slutändan värdesätter. I grunden är den nya linjen bra för Vänsterpartiet.
Men jag fruktar att Aron Etzler och Vänsterpartiet håller på att bli övertaktiska. Av rädsla för att verka doktrinära i sitt Nej till vinster i välfärden har Jonas Sjöstedt talat ganska mycket om icke-vinstdrivna kooperativ som en möjlig och ofta önskvärd driftsform i välfärden. Jag tror ärligt talat inte att Sjöstedt är ett så stort fan av dessa kooperativ som han låter påskina. Att tala om kooperativ är just ett sådant där taktiskt drag för att inte framstå som ensidig. Jag tycker det smakar litet partisekreterarvisdom á la Aron Etzler över det där.
Ta föräldrakooperativ. Det är en driftsform som jag tror kan ställa till väldiga problem med allt vad jämlikhet heter. Den passar bra för människor som har fria jobb och kan rycka in med t.ex. städning en vardagskväll eller en helg, men för en uttröttad snabbkassörska är föräldrakooperativet problematiskt. Min erfarenhet av alla föräldramöten i skola och förskola är dessutom att de föräldrar med större maktresurser – hög utbildning, föreningsvana – får betydligt mer att säga till om än den som är lågutbildad och inte van att gå på möten. Kooperativ gynnar medelklassen. Även personalkooperativ är problematiska. När Sjöstedt i Sveriges radios utfrågning i måndags fick frågor om vad man ska göra om ett personalkooperativ plötsligt tar ut väldigt höga löner hade han mycket svävande svar.
Jag tror att den kooperativa tanken helt enkelt inte hör hemma i det som är välfärdens grundläggande uppgifter – skola, vård, omsorg – även om kooperativ kan passa fantastiskt bra på en massa andra områden utanför dessa offentligt finansierade verksamheter.
Men för att inte verka doktrinära och ensidiga har Vänsterpartiet alltså valt att tala väl om kooperativ och även stiftelser, vilket egentligen är ännu märkligare, eftersom det i stiftelser finns mycket liten insyn i verksamheterna. För mig är det faktiskt litet av en mardröm när Svenska kyrkan är på väg att börja driva ganska mycket äldreboenden i stiftelseform. Inga vinster, nej, men istället segregation och risk för religiös ideologisering av välfärden. Och är det meningen att pingstvänner eller muslimer ska ha sina egna boenden?
När det gäller välfärden är den enda rimliga linjen att det offentliga både äger och driver verksamheterna. Den stora utmaningen och striden gäller i själva verket något annat: att förnya den offentliga sektorn inifrån. Det går att avhierarkisera arbetslivet i offentlig sektor och det är det som är det viktiga. Jag glömmer inte äldreboendet där en släkting till mig bor. Personalen där berättade att de under ett års tid inte hade någon chef – varvid arbetet flöt på mycket bättre.
Den främste partisekreteraren just nu, Aron Etzler, har helt enkelt blivit för smart i de här frågorna och för mycket inne på att göra partiet till trovärdigt, icke-doktrinärt alternativ.
