Men: för någon miljon svenskar skapar det verkliga problem. Många äldre har svårt att hantera det digitala. Och det gäller ännu mer personer med funktionsnedsättning. Alltmer har det blivit så att den som inte har en smartphone helt enkelt ställs utanför samhället. Av landets länsstyrelser är det en stor majoritet som bedömer att situationen inte är tillfredsställande för gruppen äldre och gruppen funktionshindrade.

Sara Ehrenberg, medförfattare till den där rapporten, var en av dem som deltog i en debatt i Orsa veckan före jul om denna fråga. Hon kunde också berätta att antalet ställen som tar hand om dagskassor har minskat drastiskt i landet på bara några år – med svåra konsekvenser för företag och föreningar. Och naturligtvis slår detta hårdast i glesbygd och landsbygd. Hur långt ska en företagare behöva åka för att lämna in sin dagskassa? Den till synes ”lilla” frågan om kontanter visar sig ha stora och dåliga konsekvenser för i synnerhet det Sverige som existerar utanför de större städerna.

Bankerna har drivit på digitaliseringen, därför att de tjänar på det. I praktiken har detta, och det tror jag de flesta tänker, lett till att vi alla förvandlats till små, oavlönade bankirer i hemmen när vi sitter framför datorn. Att gå in på ett bankkontor gör vi ännu mer sällan än går i kyrkan – det finns ju knappt några kontor.

Kontantupprorets ledare Björn Eriksson har i flera år kritiserat staten för att de inte styr bättre över bankerna när det gäller just kontanthanteringen. Nu har ett genombrott till slut kommit när riksdagen i lag slagit fast att de stora bankerna är skyldiga att tillhandahålla kontantförsörjning i hela landet. Men lagen är luddig. Och eländet med handeln som ogärna hanterar kontanter kvarstår. På mötet ställde Björn Eriksson sig upp med sin glada tordönstämma och dömde ut såväl storbanker (inte lokala sparbanker), stat som detaljhandel.

Flera kommunpolitiker vittnade om hur svårt det blivit att få storbankerna att vara närvarande i glesbygdskommunerna. De drar om de kan, för de anser inte att det lönar sig att vara där. Det har hänt att banker uppmanat företagare att förlägga sin verksamhet till någon större ort för att banken ska stå till tjänst med krediter och betalningstjänster. Rena rama utpressningen alltså. Socialdemokrater i ett antal dalakommuner – Älvdalen, Vansbro, Orsa, Malung, Mora – har sedan en tid bildat ett samarbetsforum där man diskuterar och lyfter frågor som rör landsbygdens och glesbygdens alla utmaningar vare sig det gäller kollektivtrafik, apotek, sjukvård eller betaltjänster.

Jag själv var inbjuden för att tala om socialdemokratins framtid i en tid när arbetarrörelsen som starkast tappar sitt förtroende bland människor utanför storstäderna. För så är det: LO-medlemmar i glesbygd och landsort har ofta gett upp hoppet om att Socialdemokraterna ska tala för dem. Mycket av den högerpopulism som sveper över Sverige, Europa och hela västvärlden handlar om detta – ett slags de bortglömdas revolt. Avregleringar, privatiseringar och så kallade valfrihetsrevolutioner gynnar nästan alltid centrum och missgynnar periferi.

Det blev ett mycket bra möte där i Orsa. Morgonen därpå åt jag fruktost på Orsa Järnvägshotell och gladde mig åt att en gammal ärevördig byggnad från 1893 som för inte så länge sedan var ordentligt nergången, nu hade genomgått en fantastisk förvandling. Det finns hopp. På vägen hemåt blickade jag sedan ut över Orsasjön, bedövande vacker. Den betalar liksom sin skönhet direkt, rakt in i sinnena, kontant.

Man behöver inte logga in på landsbygdens skönhet.