Lagom till första advent så ploppade det upp likt skumsvamparna i adventsstaken. Vad pratar jag om? Jo, det dåliga konsumtionssamvetet som välbeställda svenskar drabbas av mellan första och sista december. Den årliga avbönen som fungerar som ett avlatsbrev för höginkomsttagare och medelklassinvånare. Nu skrivs det krönikor, Facebook-statusar och tweets hela vägen fram till julafton, om vår förfärliga konsumtion. Gärna med paralleller till flyktingkriser eller krigsdrabbade länder och ångesten vet inga gränser när svensken biktar sina skamliga konsumtionsvanor. Nej, i år skänker jag barnens julklappspengar till de hemlösa, tjoas det godhjärtat i stugorna. Ge mig inga presenter, köp en get till någon fattig istället! Men lagom till mellandagsrean har samvetet flytt sin kos och ordningen är återställd och så lyxkonsumeras det ett år till.
Inte sällan så avslöjar klassföraktet också sitt fula tryne när man börjar prata konsumtion, och synen på att det finns en finare sorts konsumtion och en fulare. Den fulare är då den som arbetarklassen ägnar sig åt när de handlar ’’onödigt skräp’’, medan över- och medelklassens ”kvalitet” och att ”unna sig” är något som ses som lite bättre. Unna sig städhjälp, spabehandlingar och manikyr, vin och dyr restaurangmat, gymkort och PT, solglasögon från Ray Ban, märkeshandväska, skor man använder på fest en gång men som är så värt det för man jobbat hårt, flygresor till Thailand och London. Och så en köksrenovering på det, kanske något smycke och så designerplagg till förbannelse.
Varför handla billig skit på Ullared när en liten clutch från Gucci gör dig till en bättre människa? Och behöver barnen verkligen så många skitleksaker till jul?! Det räcker väl med en waldorfdocka för tvåtusen spänn, kvalitet ni vet, hur ska de annars bli medvetna om konsumtionssamhällets faror? Det är lätt att tycka att folk ska avstå från det ena och det andra, men det är ju ofta de som inte behöver avstå alls som tycker att de som redan avstår det mesta också ska avstå från mer. Det där kollektiva ansvaret kräver oftast mer av de som har mindre helt enkelt. Arbetarklassen ska ”prioritera” medan överklassen kan fortsätta unna sig.
Förstå mig rätt, västvärldens konsumtion är ett verkligt problem som inte ska förminskas, men julafton är en dag om året och en släng av självrannsakan lagom tills det är dags att handla till någon annan än dig själv kommer inte göra någon skillnad alls. Det som är oroande på riktigt är överkonsumtionen resten av året, som domineras av de som redan har mest. Samt att det finns människor som inte har råd att handla alls och det stigma detta innebär inför just julen, speciellt när man har barn.
Vill du förändra ditt konsumtionsmönster så behöver du göra en förändring som varar längre än december. Istället för att spara in en månad om året, tillåt dig frossa vid jul men tänk mer på vilka inköp du gör resten av året. Det kanske gör skillnad på riktigt och du kan ha en skamfri god jul där barnen slipper betala priset för din konsumtionsångest.
