Liljeholmsgallerian är alltså ett köpcentrum i Stockholm. Det är något man motvilligt besöker, inte längtar till, om man har förståndet i behåll.

Inget skiljer Liljeholmsgallerian nämnvärt från andra köpcentrum förutom att den har ett förvånansvärt normalt namn, åtminstone jämfört med min ungdoms gallerior: Elins Esplanad (jättekonstigt) och Commerce (åtminstone ärligt). 

Det är ett köpcentrum. Ett centrum för inköp. En plats där allt handlar om konsumtion och nu längtade jag till den. Förståndet var med andra ord på väg att lämna mig och behovet av självrannsakan var akut.

Vad är det som lockar?

Jag har funderat mycket på konsumtionens drivkrafter (och kämpat för att stå emot dem). Vi vill ju någonting med shoppingen. Bli snyggare, bli omtyckta, bli någon annan. Att konsumera är kanske det mest tillgängliga verktyg vi har för att stå ut med oss själva. 

Och i konsumtionen ryms så mycket. En sorts berusning, triggad av perfekta kulörer, skärningar, material. En idé om vem man blir med de nya plaggen och vid vilket tillfälle förvandlingen ska manifesteras. 

Framför allt rymmer den en känsla av förnyelse. En reningsprocess. Åtminstone för mig: det är som om mitt gamla jag, det jag aldrig riktigt gillat, suddas ut lite grann varje gång jag blippar mitt kort. 

Vi vet att vi konsumerar för mycket. Och då menar jag inte bara som i ”känner till siffrorna” – till exempel att svenskar konsumerar 14 kilo ny textil per person och år eller att varje plagg används i snitt sju gånger – utan att vi känner det. 

Jag tror att vi känner det när vi kommer hem med kassar fulla av plagg som luktar skarpt av nytt. Jag tror att vi känner det när vi öppnar garderobsdörren och kläderna vi aldrig använder stirrar sorgset på oss. Och vi känner det särskilt starkt när vi påminns om de usla villkor under vilka plaggen kom till.

Men konsumtionen sitter så djupt i oss, som om den flätats ihop med livet självt. 

Ganska ofta köper jag trots allt inget när jag strosar runt, mer än något ätbart på Ica, kanske en bok och en flaska vin med fin etikett (för det är så jag väljer mina viner).

Men då infinner sig en liten besvikelse: jag vill ju hitta något att köpa. Jag vill känna pirret, tänka på när jag ska använda det jag köpt, romantisera den förvandling jag föreställer mig.

Numera köper jag nästan bara begagnat och första halvan av 2024 hade jag totalstopp för inköp av nyproducerade kläder. Det var enkelt, men framförallt skönt, som en enorm utandning. Vanliga butiker raderades från min radar. 

Men efter ett tag insåg jag att suget inte försvann, vilket kan anses oproblematiskt eftersom det bara fick tillfredsställas av begagnade kläder. Klimatmässigt var det förstås bättre, men grundfrågan kvarstod: 

Varför köper jag saker jag inte behöver? 

Jag har redan snuddat vid svaret på den frågan. Jag vill bli vackrare, snyggare, allra helst någon annan.

Ibland är jag plågsamt medveten om att jag handlar för att tycka om mig själv lite mer. Och jag vet ju att jag blivit hjärntvättad att tro att inköpen dämpar självhatet. 

Det finns alltid något att optimera: håret, huden, hälsan. Praktiskt nog finns det något att köpa vad man än vill uppnå. Det är en ypperligt genomtänkt ekvation, nästan så att någon tjänar pengar på den.

Om jag vore en vinflaska, tänker jag när jag botaniserar bland dryckerna, skulle någon fastna för min etikett då?

Jag vet att det inte är avgörande för evig vänskap eller äkta kärlek men om ingen gillar utsidan kommer ingen att upptäcka insidan. Det är som ett skyltfönster i en butik: är det intetsägande eller motbjudande kliver man inte in. 

Kanske är det detta vi behöver prata om, och göra något åt, om vi vill minska konsumtionen: drivkrafterna. Viljan att hela tiden vilja bli något bättre och rädslan för vad som händer om man bara är sig själv.