De partier som ville skydda de gamla energibolagens intressen fick omedelbart god utdelning och i gengäld fick de som ville se en modernisering och förbättrad konkurrens igenom långsiktiga mål om 100 procent förnybar elproduktion om några decennier.

Egentligen var detta bara en upprepning av ett lätt igenkänt mönster i den svenska energipolitiken. De som är smarta ser till att få omedelbara fördelar i utbyte mot långsiktiga utfästelser som kan ändras flera gånger innan de ska förverkligas.

Riksdagsbeslutet efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 var ett exempel: Kärnkraften skulle avvecklas om några decennier, med först skulle den byggas ut så att svenskarna fick mest kärnkraft i världen. Naiva, godhjärtade politiker som litar på sina politikerkollegor, går med på detta och tror att de vunnit något. 

Tidigare har det tagit många år innan de smartare velat ändra de långsiktiga åtagandena. Nu har det gått snabbt. Kristdemokraterna och Moderaterna har nu lämnat det man avtalat, och istället anslutit sig till Sverigedemokraternas kärnkraftsbejakande linje och vill ge kärnkraften ytterligare stöd.

Samtidigt finns det en bred insikt i industrin och i finansbranschen om att den härligt snabba utvecklingen av vindkraft, solel och batteriteknik radikalt har ändrat förutsättningarna för världens industriella och ekonomiska utveckling. Problemen med ändliga energiresurser, riskerna för ohanterliga klimatförändringar, kärnvapenspridning och upprepade reaktorhaverier som på 1900-talet såg ut att begränsa världens möjligheter, går nu att undvika.

Andelen fossil elproduktion och andelen kärnkraft minskar i världen, medan förnybar energi står för allt större del av världens el. Sol- eller vindel ger den billigaste nya elen i nästan hela världen och behöver inte längre subventioner. På flera håll i USA rapporteras att ny sol- och vindel kan konkurrera ut existerande kol- och kärnkraftverk.

Vid International renewable energy agencys årsmöte presenterade en kommission under ledning av Islands tidigare president rapporten ”A New World” som beskrev hur den nya energitekniken förändrat den geopolitiska maktstrukturen. Vinnare är länder som tidigare varit importörer av fossila bränslen och uran, och som nu kan klara sig med billig förnybar el. Förlorare är Ryssland och andra som levt på export av fossila bränslen och uran.

För de allra flesta i världen är det nu en kapplöpning där det gäller att bygga upp kunskap och industriell förmåga att både tillverka och använda solceller, vindkraftverk och batterier. Det gäller att snabbt bevara industriell konkurrenskraft genom att också använda denna billiga, förnybara el för att elektrifiera transporter och ersätta fossila bränslen i industriella processer med el eller med vätgas eller andra bränslen producerade från förnybar el.

Det industrikonservativa block som nu bildats i Sverige vill motverka denna industriella utveckling. Det liknar den industrinostalgiska populism som Donald Trump använde när han gick till val på att rädda amerikansk kolindustri. Men retoriken ställdes sedan mot den ekonomiska verkligheten.

Sedan Trump tillträdde har kolindustrin minskat i USA. Under 2018 stängdes enligt senaste uppgifterna mer än 15 000 MW kolkraftverk i USA, mer än något tidigare år. Där stängdes också en kärnreaktor och året innan avbröts två reaktorbyggen som redan kostat nästan 100 miljarder kronor.

Ett industrikonservativt block i Sverige skulle knappast kunna sätta sig över dessa ekonomiska trender i Sverige. Men de skulle kunna spilla mycket av samhällets resurser på att försöka hindra att ny teknik konkurrerar ut gammal, när man istället borde satsa på att svensk industri ska lära sig använda den nya.

Även politiskt kan Moderaternas och Kristdemokraternas beslut att frångå kompromissen som energiöverenskommelsen innebar få helt andra konsekvenser. När effektskatten på kärnkraften avskaffades blev det åter uppenbart att reaktorerna subventioneras genom att man inte behöver kunna betala ersättning till de som drabbas vid en stor reaktorolycka. När reaktorerna byggdes på 1900-talet fanns teoretiska beräkningar om att härdsmältor skulle inträffa en gång på 100 000 reaktorår eller ännu mer sällan. Nu visar verklig erfarenhet att vi efter knappt 20 000 reaktorår sett cirka tio reaktorer stängas efter härdsmältor varav åtminstone fyra lett till stora utsläpp och kostnader.

Det motiverar att man ålägger reaktorägarna fullt ansvar och att de ska bevisa att de har kapacitet att betala de tusentals miljarder som en olycka kan kosta. Det skulle kräva både försäkringar och att man använde katastrofobligationer. Om det fortfarande skulle gå att driva reaktorer vidare om man täckte sina riskkostnader vet man inte i förväg.