Forskarna avslutar med att säga att eftersom att dessa stereotyper och idéer inpräntas i barnen vid en så ung ålder så finns en stor chans att de påverkar barnens val genom hela livet. Barnens val när det gäller utbildning, karriär och hobbys påverkas alltså av vilket kön de har. Flickorna sätter gränser för sig själva baserat på vad de har fått lära sig om sitt kön.
Även representationen är en faktor som spelar in i detta. Som det ser ut i dag osynliggörs ofta kvinnorna i historieundervisningen. I en vanlig fackbok i historia i årskurs sju så nämns 59 stycken män vid namn medan bara sju stycken kvinnor nämns vid namn.
När kvinnor väl skildras i historieböckerna så är det bilden av den kuvade hemmafrun, häxor som bränns på bål eller en kvinna som har varit gift med en framgångsrik man som vi får läsa om. Alla kvinnor som har gjort stora dåd glöms bort och kvinnornas historia sätts i passagerarsätet, med mannen som huvudperson.
Vid en informationssökning tar det inte lång tid att upptäcka alla kvinnor i historien som har uträttat både stora och små ting. Kvinnliga forskare som var verksamma i en tid när kvinnor inte blev insläppta på universiteten (Emmy Noether), kvinnliga krigare i olika krig (Jeanne d’Arc, Nadezjda Durova), kvinnliga härskare (Wu Zetian, Marie-Adélaïde av Luxemburg), kvinnliga författare som har fått gömma sig bakom manlig pseudonym (Mary Ann Evans, Charlotte Brontë och J. K. Rowling). Listan kan göras lång.
Men hur många av namnen kommer naturligt till oss när vi tänker på historien?
Om barnen endast får höra om männen som har utfört stordåd är det kanske inte konstigt att de inte tror att kvinnor också är kapabla till stora ting. Jag läste nyligen om kvinnor som grät av lycka när de såg på den nya filmen Wonder Woman, eftersom de aldrig hade sett en kvinna porträtteras på ett sådant sätt, en mäktig kvinna som inte definieras av männens blickar på henne och som inte är rädd för att visa sin styrka.
Kvinnorna som såg filmen var, enligt artikeln, glada – glada för att deras barn skulle få växa upp med denna kvinna att se upp till, men också ledsna – ledsna för att inte de fick växa upp med en stark kvinna att se upp till.
Vill vi att barnen ska ha samma chans till att bli vad de vill, oavsett kön, måste vi visa våra barn att även kvinnor har gjort och kan göra stordåd. Får barnen se kvinnorna som har levat och kämpat och utbildat sig och jobbat, kan de också se att kvinnor faktiskt kan gå vilken utbildning de vill, och att kvinnor faktiskt kan välja vilken karriär de vill. Vi måste, för barnens skull, rätta till den skeva bild vi har av könen, och hur könet sätter gränser för vilka vi kan vara.