Ledare: Kommunen är allas

Det har under en period funnits en idé om att kommuner ska konkurrera med varandra. Ungefär som om de skulle vara något slags företag som konkurrerar om andelar på en marknad. Ett slags tävlan där den starkare skulle sko sig på den svagare. Detta tog sig tydliga uttryck för ett antal år sedan när de helt plötsligt skulle ”profilera sig” som det då hette. Den egna kommunen skulle framstå som bättre än de andra. Detta perspektiv måste förstås utifrån hur samhället rent allmänt präglades av avregleringar, privatiseringar och konkurrensutsättande. Tillväxtmantrat upprepades återkommande – ett oreflekterat malande som inte tolererade alternativa perspektiv. Det blev helt plötsligt rimligt att se kommunens viktigaste uppgift som att profilera sig för att skapa en ”bild” eller en ”berättelse” som skulle fungera säljande och imageskapande. Varumärkesexperter, informationschefer och vissa politiker i många svenska kommuner hävdade att detta skulle leda till framgång i meningen fler invånare, nya företag och turister nästan per automatik. Men varumärket utåt stämde inte alltid med den bild invånare och anställda hade av sin egen kommun. 

Framför allt var det industriorter som hoppade på varumärkeståget. Efter avindustrialisering och IT-boom framstod många bruksorter i Bergslagen som ”förlorare” och ansågs därmed behöva växla in på nya vägar. Kulturen blev helt plötsligt ett verktyg för att motverka arbetslöshet och håglösa framtidsperspektiv. Min hemkommun Hällefors skulle bli en ”kulturkommun” meddelade den dåvarande kommunledningen och man formulerade strategier som utgick från måltid och design. Kulturfrågorna blev omvandlade till näringslivsfrågor. Man gav bilden till kommuninnevånarna att det kommunala näringslivsarbetet skulle gynna vissa branscher och företag. Någon hade utsett dessa som framtidens näringar. Oklart på vilka grunder. 

Men en kommun har en mycket bredare uppgift, att verkställa den nationella välfärdspolitiken. Den ska finnas till för ALLA sina innevånare och bedriva utbildning och omsorg vilket gör livet lite mera rättvist, jämlikt och drägligt även för oss som inte föddes med en guldsked i munnen. Kommunerna ska betrakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. Den grundlagstadgade offentlighetsprincipen ska gälla vilket ger alla medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar utan att behöva riskera efterforskningar av vem som har begärt ut handlingen eller syftet. Detta är något stort och demokratiskt som vi återkommande uppenbarligen måste värna. Eftersom kommunen är allas kan man inte göra som högermajoriteten i Hällefors kommun meddelat, anlita advokatbyråer för att driva rättegångsprocesser för enskilda politikers räkning. 

Många platser har en starkt identitet. Detta är många gånger positivt. Problemen uppstår när några ledande personer upplever sig ha mandat att förändra människors identitet, självbild och syn på sitt lokalsamhälle. När kommunen blir ett verktyg för vissa. En kommun är vår gemensamma tillgång, inte en företagsliknande organism som ska profileras för vissa och utesluta andra. Kommunen tillhör ju alla medborgarna. Det är också medborgarna som borde ha makten över kommunens inriktning och identitet.