Alla framför de ett indirekt tack till Vladimir Putin. Utan Putin hade alla dessa kommunpolitiker varit fortsatt sorgsna utan framtidstro. Men nu ska kommunerna få nya regementen för att skydda sig mot Putin som beskrivs som ett militärt hot mot Sverige.

Krigshot ”är precis vad vi behöver”, meddelades mellan raderna från moderat håll i Kristinehamn. Från socialdemokratiskt håll i Sollefteå sägs att de militära spänningar som växer fram är ”enormt viktiga för vårt självförtroende”. Nu kan det skapas jobb och byggas ut altaner. Länge leve krigsretoriken, upprustningen och närheten till krig.

Jag tittar på Rapport och tanken slår mig att jag kanske tittar på en annan kanal där det framförs en parodi. Men, nej, det är Rapport. Och ingen – vare sig journalisterna som gör inslaget eller någon i studion – tycks inse det absurda. Hur krigshot är räddningen för illa åtgångna kommuner.

Jag tänker på president Dwight D Eisenhower som varnade för det militärindustriella komplexet. Det vill säga den järntriangeln som bestod av politiker, militär och vapenindustrin. I den svenska versionen får vi lägga in Putin i ekvationen om framtidstro ska födas. Ja, jävlar så det kan bli.

Men visst, det är inte lätt att vara kommunpolitiker. Kommuner dräneras på människor, investeringar och skattekronor. Då blir den auktoritäre Putin en regionalpolitisk hjälte. Så bisarrt.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) dök upp i Rapport och meddelade lite förnumstigt att viss regionalpolitisk hänsyn tagits vid beslut om lokalisering av nya regementen. Men den största orsaken till att regeringen tillför 27 miljarder till militären de närmaste åren har med Nato att göra. Försvarsminister Hultqvist berättade nämligen, vilket kanske inte riktigt var meningen, att huvudsyftet med satsningen på flera nya regementen (Sollefteå och Falun) är att skydda transportvägar in i Sverige från Natos bas i Trondheim. Det är där den amerikanska marinkåren förvarar krigsmateriel.

Att trygga transportvägar genom Sverige är en del av det så kallade värdlandsavtal som Sverige, utan större politisk debatt, skrivit med Nato. Nato ska kunna verka i Sverige om regeringen – riksdagsbeslut behövs inte – bjuder in dess militära styrkor. Kanske kan sådana trupptransporter skapa mer framtidstro. Krig i Baltikum kan ge än mer framtidstro i Falun. Än fler verandor kan byggas.

Eftersom kärnvapen ingår i Natos strategi så har Sverige hotats av repressalier om regeringen skriver på FN-deklarationen om kärnvapenförbud. Så Sverige har inte gjort det. Kanske ger det framtidstro någonstans.

En ny tragikomisk järntriangel växer fram.

Kommunpolitikers framtidstro, krigsretorik och värdlandsavtal med Nato.

Skulle så småningom krig uppstå som en följd av alla glada investeringar i militär upprustning och krigsretorik så kommer många jobb att skapas. Kistor ska tillverkas, begravningar ska utföras och städer ska byggas upp. I ett land där arbetslinjen och kampen för att skapa fler jobb är en central del av politiken finns framtida möjligheter. Se krigen an med tillförsikt. Efter regn kommer sol. Även om det är jävligt mycket regn. Efter krig kommer tillväxt. Krigsretorik ger framtidstro. Kanske till och med i Årjäng.

Bisarrt? Ja.

Inget riksdagsparti opponerar sig. Inte ens det gröna partiet som har rötter i fredsrörelsen. Det säger något om vår tid.

En gång i tiden fick kommunpolitiker framtidstro när det blev fred. De gjorde själva vad de kunde. Skapade vänorter i länder som var potentiella fiender.

Tänk så fel de hade. Eller om det är vår tid som är fullständigt galen.