Det är Natasha Lennards ypperliga argument för att de (vi) som inte längre accepterar den politiska elitens sätt att handha demokratin inte omedelbart ska behöva tala om vad vi vill ha istället. Occupy-rörelsens tänk. Hon gör det i tidningen Salon, i en blogg om Russell Brands (nästan) helt underbara manifest för oblodig revolution, inre som yttre.
Det gick en smärre jordbävning genom det internationella kommentariatet och socmedierna när Russell Brand den 24:e oktober dök upp som gästredaktör i brittiska, progressiva tidningen New Statesman och använde sin plattform till att argumentera för total revolution. (Kolla Russell Brand/ New Statesman på nätet så hittar ni manifestet.) Dagen efter intervjuades Brand i BBC om sina tankar varvid manifestet detonerade som en energigivande bomb.
All slags vänster som jag läst – Brand skäller ut vänstern och hyllar den – jublar över Brand, men alla har en eller annan invändning, fast marginell. Det verkar vara en aning svårt att svälja att en vacker stjärna och anarkistisk komiker, rik och framgångsrik och boende i Hollywood skulle vara den som tinar upp den nedisning, som vänstern då och då är infrusen i. Men han har faktiskt gjort det. Både hans manifest och svaren och kommentarerna är bland det mest uppiggande jag läst på länge.
Det förunderliga med vår tid är att det är komiker som går i spetsen för omvälvning; Jon Stewart, Baron Cohen, Russell Brand t.ex. I Sverige hör Magnus Betnér och Özz Nûjen dit. Kanske är det därför att vår tid är bortom satir. Och att en artist som Brand fattat det och beslutat sig för att använda sitt kändiskapital till att säga sanningar, som det internationella kommentariatet inte vågar eftersom de då, med sin tyckarstatus, skulle betraktas som galningar. Men en komiker tillåts vara galen och bara frisk galenskap förmår beskriva vår nuvarande belägenhet. Här är en liten del av vad Russell Brand säger, översatt av mig:
Han har aldrig röstat. Han är ”som många människor” totalt desillusionerad av politiken. Det nuvarande systemet ser han som byråkratiska manipulationer för att upprätthålla ett system som bara gagnar de ekonomiska eliterna. Att rösta är att uppmuntra makten. Den som idag vill bli politiker borde för alltid utestängas från politiken. Att rösta är medlöperi. Total revolution av våra medvetanden och hela vårt sociala, politiska och ekonomiska system är vad som intresserar honom – ”men det finns inte på valsedeln”. Han vet allt om de tidigare generationerna, som gav sina liv för att vi skulle få leva i demokrati. Men de blev lurade.
Upploppen i London 2011 som fördömdes av politiker och media var per definition politiska. Dessa unga har i hela sina liv – av misstag – varit måltavlor för marknadsföring utan att ha några som helst ekonomiska möjligheter att delta i konsumtionskarnevalen. De fick drakoniska straff medan de Wall-Street-kriminella, som krossade allas vår ekonomi tre år tidigare gick fria. Apati är en rationell reaktion på ett politiskt system som inte längre företräder, lyssnar till eller vänder sig till majoriteten av folket. Ett system som själv är apatiskt inför behoven hos de folk de är satta att tjäna.
Av de två möjliga reaktionerna på politikernas institutionaliserade likgiltighet inför dem de är satta att tjäna – apati eller ursinne – är apati det enklaste och det som de styrande hoppas att folken ska framhärda i. ”Det finns ingenting jag kan göra.” Men i betraktande av politikernas totala korruption till förmån för storföretagsamheten ”big business” blir apatin det största hindret för förändring.
För Brand måste lösningen i första hand vara andlig och i andra hand politisk. För honom betyder ”andlig” att erkänna att vårt beroende av varandra, varenda en av oss, och att vårt beroende av planeten måste prioriteras. Priset för privilegier för vissa är idag ohygglig fattigdom för andra. Vi har blivit fångar i påstått välbefinnande, i avsaknad av mening. Folk utan en enande myt. Vad är ideologier annat än en guide för hur vi ska leva? En gång var de socialistiska, jämlikhetssträvande och integrerande – men nu har de har tappats bort.
Vi har underkastat oss en ideologi som är hundra procent korrupt och den måste störtas. Upprätthållandet av detta system är möjligt så länge vi påstår att ”det finns ingenting vi kan göra.” Systemet är bra på att vända oss mot varann. Man fördömer upploppens aktörer och immigranter. ”Min regel för fördömande lyder: Har de människor jag fördömer någon verklig makt?” skriver Brand. Alternativet till revolution är utplåning; nu är tiden för att tänka om.
I BBC frågade Jeremy Paxman, intervjuaren, hur Brand, som inte röstar kan ha pretentioner på att bli tagen på allvar. Och Brand svarar: ” Jag låter förstås bli att rösta på grund av apati och likgiltighet, leda och total utmattning inför lögnerna, förräderiet och sveket från den politiska klassen, som pågått i generationer och som nu nått ”the fever pitch” – den brytpunkt där vi ser en röstberövad, desillusionerad och vanmäktig underklass, som inte representeras av det politiska systemet; så att rösta för mig vore dessutom att stillatigande vara en medbrottsling till det systemet.”
Det är Paxmans fråga om vad Brand vill ha istället, som Natasha Lennard kommenterar med sin metafor om sugmonstret, som bitit sig fast i allas våra ansikten. Lennard och Brand och hela Occupy-rörelsen, som Brand hyllar, har lärt av historien: Att komma med färdiga lösningar, genomdrivna med våld leder inte till en bättre värld. Istället ställer de världspolitiken inför en utmaning: Hur kan vi och ni (politikerna) förändra världen utan att man tar till våld? Det är en fantastisk fråga ställd i denna alltmer beväpnade värld. Ingen politiker har ännu svarat.
”Vi behöver en förändring som ligger utanför den trångsynta, nuvarande debatten, utanför det nuvarande systemets till synes ointagliga fästning”, skriver Brand i NS. Vi leds fortfarande av apmän i rakbladsvassa kritstreckade kostymer, pimpade och formade av mediefixare och talskrivare. Vi är däggdjur på en planet och står inför kampen för överlevnad om vår art inte ska utrotas. Vi måste leva i verkligheten, inre och yttre. Själva medvetandet måste förändras. Brand: ”Min optimism stammar helt och hållet från insikten att vi är sex miljarder som delar behovet av och ansvaret för denna förändring; självbevarandet och planetens överlevnad. Han citerar den indiska tänkaren Yogananda: ”Det gör inget om en grotta har befunnit sig i mörker i tiotusen år eller en halvtimme; när du tänder en tändsticka blir grottan upplyst.”
Kapitalism är inte verklighet; den är en idé. Amerika är inte verkligt; det är idé som några fick för länge sen. Storbritannien, kristendomen, Islam, karate och onsdagar är bara idéer som vi valt att tro på, bra idéer, men bara om de tjänar sitt syfte. ”De enda system vi nu har råd att gå med på är de som rationellt tjänar i första hand planeten och i andra hela mänskligheten. Vi ska rikta vår kärlek till alla utan diskriminering och våra fördömanden endast mot dem som har makt. Jordbruksrevolutionen tog tusentals år, den industriella hundratals år, den teknologiska något decennium och nu står den andliga revolutionen inför dörren och vi har bara några ögonblick på oss för att handla.”
Nu har tiden kommit för vänstern att återvända till sina livsnödvändiga, vitala och kraftfulla rötter, anser Brand. En rörelse för människor, av människor som tjänar jorden. Våra unga måste få veta att det finns en kultur, en stark, bred samfällighet som de kan tillhöra, som är livsnödvändig och ”alive” – levande. Ta över gatorna och inse att känslan av att man inte blir lyssnad till eller sedd eller representerad inte är någon psykos: den är regeringspolitik. Propagandan, polisen och media ljuger. Nu har tiden kommit för att förverkliga vänsterns storartade arv och andliga principer.
Tid är kanske bara ett mänskligt påhitt men vad som är ovedersägligt verkligt är att det nu är dags att vakna upp. Medvetandets revolution är ett beslut och att besluta sig tar en stund. Brand: ”I mitt medvetande har revolutionen redan börjat”.
Läs själva. Det är ett utmanande manifest som manar till handling. Det finns såklart luckor. Men det vore utomordentligt om man lät bli att följa stormediernas strategier att hänga upp sig på Russell Brands person eller otillräcklighet och istället tala om vad han faktiskt säger. Det är ju meningen; att man ska glömma elden och dränka budskapet i småtjafs. Ja, han uttrycker sig fånigt om kvinnor ”..tackade ja för att anbudet kom från en vacker kvinna”. Brand har en upphängning där ungefär som GW Persson blev medieförekomst-missbrukare efter att ha varit matmissbrukare.
Den underbara Natasha Lennard påpekar: ”Vi måste vara villiga att krossa våra egna, upphöjda plattformar och våra egna kändisutrymmen, mitt eget bland dem; denna politisk-sociala-ekonomiska situation som nyckfullt låter några få höja rösten och tystar miljoner, som Brand motsätter sig. Är han beredd att förgöra sig själv som kändis, som ledare, som Russell Brand?”
Och: ” Samtidigt som radikala budskap kan spridas och ge återklang i mainstream-media och på inneställen – och på så vis skapa en klyfta, blir dessa budskap alltid återanvända och förvandlade till kapital. Brand ropar på revolt och sociala nätverk studsar, tidningar säljer, bloggare som jag svarar, reklamen ler. Brands popularitet/ökändhet ökar och de rika blir, som alltid, rikare.”
Andra säger att hans recept för revolt liknar det 12-stegsprogram Brand gick igenom när han botades från alkohol- och drogmissbruk. Och? tänker jag. Vi behöver kanske alla gå in i anonyma apatiker? Några är arga för att han inte satte dit BBC, där han intervjuades, som maktens lydiga medium. Osv. Men det är randanmärkningar; även de argaste vänstermänniskor är vitaliserade, medan högern och en hel del mediefolk, som lever i symbios med politiken är upprörda.
Känsligast är förstås Brands uppmaning att inte rösta eftersom röstandet bara legitimerar ett korrupt system. Man kan förstå amerikaners vanmakt inför två partier, både finansierade av storkapitalet. Eller svenskars, som aldrig har krävt någon blockpolitik. Eller britter som, liksom i andra länder, ser sina socialdemokrater galoppera åt höger. Om röstdeltagandet plötsligt sjönk till tjugo procent, eller tio, i demokratiska stater och i EU skulle politikerna – och hela överbyggnaden, inklusive stormedier – bli tvungna att tänka om totalt. Det är ett hot, som inte innefattar våld, som är precis så förödande som det är menat att vara. Vad gör man med politiker som låter planeten gå mot undergång och låtsas att det är allas fel ”vi har demokrati”. Eller vägrar att fördela rikedomarna rättvisare? Jag har levt tillräckligt länge för att ha sett vad politisk korruption leder till: upproren 1968, Vietnamkrigsmotståndet, Baader-Meinhof-aktivister, den arabiska våren osv. Varje gång har jag tänkt att de verkliga anstiftarna till dessa uppror är den förda politiken; inte de vanmäktiga, som protesterar.
Det är vad Russell Brand och Natasha Lennard och Occupyrörelserna, fredligt, försöker säga. Kan alla dessa miljarder, varav 99 procent äger ingenting, utan våld förändra världen? Hur ser en revolution under ”demokratiska” politiker, till vilka vi delegerat våldsmonopolet, ut? Det är politikernas sak att svara, om de alls längre företräder demokrati, annat än som en mask för att stödja apati, kapital, eliter och ett djupt korrumperat, ekonomiskt system. När jag läser Russell Brand tänker jag: Det är inte så illa som jag tänkt, det är värre. Men hans tillit till folken, à la John Pilger ”folken tar sig alltid fram – till slut” är också min. Panta rei, allting flyter är verkligen sant just nu. Och snart kommer Naomi Kleins livsnödvändiga uppgörelse med miljöorganisationernas och de så kallade Grönas flathet inför planetens förstörelse ut som bok. Jag hoppas verkligen att denna tid är lugnet före stormen.
