Det är inte konstigt att borgerliga medier återkommande vill intervjua Göran Persson om det politiska läget, eller att SVT gör samma sak. Problemet är, som Maria-Pia Boëthius så tydligt visar i sin ledare i ETC helg, att de glömmer berätta vem han är idag.

Göran Persson är inte en oberoende politisk kommentator, han är en extremt välbetald lobbyist på JKL som har betalt för att säga det som passar hans och företagets kunders intressen. En lobbyist är ingen ”före detta statsminister” som allmänt pratar utifrån sin gamla position och erfarenhet. Han är en köpt propagandist och, vad värre är, vi vet inget om exakt vad han fått för uppdrag eller vem som betalar för vad. Det enda vi vet är att han är näringslivets man och att det inte finns sociala rörelser som har råd att betala det han kostar.

Alltså talar han för näringslivets lösningar. Att han nu vill se en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna är historiskt. Aldrig tidigare har en före detta partiledare för S så brutalt svikit i den ideologiska kärnfrågan. Socialdemokratins historiska uppgift är att öka löntagarnas makt och därmed jämlikheten i samhället. Det är en riktning i politiken, ett syfte, som sedan möjligen mals sönder om stödet är för svagt.

Perssons uppgift är istället att få fram näringslivets politiska lösning. Samregerandet innebär att opposition blir meningslös, skatter, handelsavtal, offentliga investeringar, arbetsrätt ... Allt kommer utgå från näringslivets behov, möjligen med lite ökat stöd mot barnfattigdom eller långtidssjuka som kompromiss.

Självklart handlar utspelet om vad som ska hända efter ett extra val.

Hos näringslivets ideologiska tänkare (jo, de finns) är det två linjer som sliter med varandra. Den ena är mest framträdande i Dagens Industris ledare där projektet handlar om att alliansen ska fortsätta med Sverigedemokraternas stöd. SD är ett parti som ska ”talas till rätta” av näringslivet. Samtidigt vill man övertyga de styvnackade små borgarpartierna att göra upp med S i centrala frågor. Såsom Persson gjorde.

När Stefan Löfven definierar SD som nyfascistiskt försvåras det projektet.

Den andra linjen handlar om att S och M ska ställa sig över de andra partierna och samregera ”för landets bästa”. Så länge alliansen finns är det omöjligt, men alliansen överlever inte ett förlustval till. Därför är det så viktigt för borgerliga propagandister att demonisera det miljöparti man tidigare ville ha samarbete med. S och M är en smidigare lösning där man kan ignorera den radikalisering som finns i miljöfrågan och som alltmer kräver att näringslivet ska betala notan. På samma sätt kan välfärdens försvarare förpassas till ett maktlöst vänsterparti och invandrarhatarna neutraliseras även om de får fler röster.

Med S och M kan näringslivet få sina handelsavtal, få en klimatpolitik som lägger kostnaden enbart på konsumenterna, få sänkta skatter (för jobbens skull) och en privat finansiering i nödvändiga infrastrukturprojekt säkrade av staten. Stat och kommuner blir garanter för näringslivet, inte aktörer själva.

Vem kan säga detta på ett lagom kittlande medialt sätt?

Ring Göran Persson!

Vad är Göran Persson ideologiskt? Hans böcker ger ingen handledning (de är bara makt och skvallerjournalistik). Däremot hans faktiska politik. Det var Persson som kommunaliserade skolan och lade grunden till den skolkris vi har genom att acceptera friskolor och besparingsbudgeterna. Persson ”räddade statsfinanserna” genom kraftiga nedskärningar och skattehöjningar för LO-medlemmar (samtidigt som han var den första partiledare som kallade LO för ett ”särintresse”). Den broms på offentlig ekonomi han införde (utgiftstak och överskottsmål) blev slutet på reformismen. Massarbetslösheten blev cementerad genom att offentliga investeringar bromsades, då ”den som är satt i skuld är inte fri”. Statsskulden diskuterades precis som högerpolitiker gjorde före 1930-talet innan socialdemokratin tillslut befriades av Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal.

Pensionskapitalet flyttades till börsen i överenskommelsen med de borgerliga samtidigt som bankernas inflytande inte begränsades överhuvudtaget.

Svensk offentlig ekonomi repades genom att internationell ekonomi växte, från 2000 handlade Perssons politik om avreglering, privatisering och till slut sänkta förmögenhetsskatter och borttagen arvs- och gåvoskatt.

Ingenting han genomförde handlade om ökad jämlikhet eller minskade klyftor under dessa tolv år. Det enda ideologiska han försökte var det ”gröna folkhemmet” som övergavs fort när det inte fick genklang inom borgerligheten.

Hans mest pinsamma dumhet är när han varnade för ”social turism” på 2000-talet då Sverige påstods hotas av invandrande fattiga EU-medborgare. Denna fördom är det få som citerar idag (det visade sig ju inte alls stämma), men det berättar något viktigt om Perssons tid.

Persson har aldrig varit ideologiskt motiverad. Det finns ingen egen riktning. Politiken var alltid underställd regerandet. Att just denna man skämde ut socialdemokratin genom att gå från statsministerposten och partiledarposten till borgerlig lobbyist på JKL är inte ologiskt. Att media fascineras av honom är inte heller konstigt, borgerliga medier har alltid älskat ”oneliners” i form av kända S-personer som säger något borgerligt.

Men för alla som tror att social rättvisa och räddat klimat handlar om en politisk kamp mellan olika intressen gäller det att säga det enkla:

”Kom inte tillbaka, Göran. Inget är förlåtet.”