”Vi behöver frigöra oss från de hämmande föreställningarna om det möjligas gränser. Dessa gränser kan vara realiteter man måste ta hänsyn till, men är ofta inristade i politiken för att försvara oföränderligheten.” 

Så skriver Per Wirtén i Hopp, där han refererar till Hannah Arendt, Judith Butler och Thomas Piketty. De har alla framhållit vikten av gemensamma ytor – där vi kan mötas i köttet – för att få saker att hända.

De pratar om torg: fysiska mötesplatser, möjliggörare av protester och revolutioner. Wirtén skriver att de tillhör den demokratiska epokens infrastruktur. Det är sant. Men samtidens torg är kanske framför allt digitala. 

Vi får aldrig sluta mötas i verkligheten. Men gränsen för vad som är möjligt kan – måste – utmanas också i det virtuella. Högern har kanske aldrig dominerat det fysiska rummet, men de är på god väg att dominera det digitala. 

När Timbro argumenterar för bostäder utan fönster blir inte resultatet att samtliga fönster bommas igen imorgon. Jimmie Åkessons utspel om 13-åringar i fängelse inte kommer att realiseras i närtid. Men det tänjer på gränserna. Fönstret (en passande liknelse) flyttas. 

S hade chansen med arbetstiden, men århundradets frihetsreform fipplades bort.

Det behöver inte vara en dålig sak – tvärtom är det väl ett av politikens syften att frigöra oss från konstruerade gränser. Problemet är att det bara görs åt ett håll: högerut. 

Om nästan exakt två år är det val. Jag hoppas att jag kommer att få se vänstern flytta fönster innan dess. S hade chansen med arbetstiden, men århundradets frihetsreform fipplades bort. 

Vad som är möjligt är inte inristat i sten. Det är inristat i politiken – och politiken är föränderlig.