Den jävel som försöker lära mig namnen på kidnappade eller dödade israeliska bosättare eller soldater klipper jag till. 

Detta är inget skoj, ingen överdrift för dramatisk effekt, inget du ska testa hemma. Jag menar allvar. Jag är så jävla trött på Israels terror, på israeler som begär min sympati efter att ha stulit, fördrivit och förnekat min familjs blotta existens.

Jag måste inte förlåta mina fiender. Jag måste ingenting och det måste inte någon annan palestinier heller. När Israel har stått med kängorna på palestinska strupar i sex decennier så måste inte palestinierna något annat än befrielse. Det enda som kan begäras av oss är att vi befriar oss en gång för alla. 

Det Israel måste göra är ta ansvar för sina brott. 

De senaste veckornas händelser är en repris på en sedan länge uttjatad handling. När tre unga israeliska bosättare försvinner på vägen från en bosättning så går den israeliska staten bärsärkargång på Västbanken, bombar Gaza, spränger familjers hus (för att de ”misstänker” att en familjemedlem har haft med kidnappningen att göra) och skjuter och lemlästar palestinier urskiljningslöst. 

Palestinska föräldrar lever varje dag med skräcken för att få barn bortförda, torterade och dödade. Det har drabbat snart sagt varje palestinsk familj som jag känner i såväl Gaza som Västbanken och de palestinier som finns inom ’48 års gränser. Jag har få vänner som inte själva fängslats som barn och de som inte har gjort det kan berätta om ett syskon som har drabbats. Jag har inte heller några israeliska vänner som inte med varje fiber i sin kropp förhindrat fördömt eller bekämpat denna praktik. 

När den sextonåriga palestinska pojken kidnappades för en dryg vecka på öppen gata, tvingades dricka bensin, tändes eld på och begravdes ännu levande så öppnades ”en polisiär undersökning” och det benämndes i media som en ”hämndaktion” begången av arga israeler. När hans kropp obducerades konstaterades sot i hans lungor, det vill säga att han har dött av den rök han andats in ifrån sin brinnande kropp. Förklara hur detta är en hämndaktion? 

Denna oförmåga att förklara världen får den koloniserande parten att framstå med ett änglaskimmer och den förtryckte att iklädas rollen av syndabock. Det måste få ett slut. 

Kolonialismen är en dödlig sjukdom. Likt smittkoppor hotar sjukdomen att sprida sig från en kontinent till en annan tills vi alla är drabbade. Det enda som är värre än själva kolonialmakten är den som möjliggör och understödjer den. Den som ser till att sjukdomen lever vidare, sprider sig, tillåts gå från generation till generation. Eftersom Israel är en kolonialmakt finns det ingen möjlighet att förhandla, krama, förstå eller mysa med en sådan regim. 

Den upprorsvåg som nu sveper över de områden där det bor palestinier är en bekräftelse på Frantz Fanons teori om hur koloniserade folk avslöjar den förtryckande kolonialstaten och det våld som oundvikligen krävs för att upprätthålla den. 

Att så många israeler tappar förtroendet för sin egen regims förmåga att styra och kontrollera den koloniserade palestinska befolkningen är i sig också ett indirekt led i att minska samma regims legitimitet. 

Genom att palestinierna gör sig okontrollerbara och tvingar den israeliska regimen att dubblera ockupationsstyrkornas närvaro så avslöjar upproret den illegitima israeliska statens verkliga motiv. Samma stat som påstår sig vara fredssträvande är i själva verket inte mer än en illa dold mördardiktatur, och palestinierna återfår styrkan i sina röster med varje aktion, varje handling, varje symbolisk solidaritetsvåg. 

Lugn och ro kan aldrig bestå så länge som kolonin gör det. Att palestinier återtar gatorna oavsett om de råkar ha hebreiska eller arabiska vägskyltar är ett bevis för att den israeliska bosättarstatens förmåga att kontrollera rörlighet och ekonomisk aktivitet enbart är tillfällig. Denna förmåga undandras mer och mer för varje upprorsvåg, varje vägran till lydnad eller tystnad. Oberoende av om återtagandet sker med slagord eller med stenkastning.

Vi var aldrig Gazabor, Västbanksbor, palestinier från 48 eller palestinska flyktingar i diasporan. Roten till vår fördrivning och vårt förtryck är densamma. Vägen till befrielse likaså.