Nyligen kom en rapport som försöker mer systematiskt bedöma våra framsteg när det gäller klimatet. Den heter från brunt till grönt, ”Brown to Green Report”, och ges ut för fjärde året av Climate Transparency. Tanken är att följa upp framstegen i genomförandet av agendan från Parisavtalet. Uppföljningen gäller politiken i G20 – de 20 viktigaste länderna. Sverige är alltså inte med vilket kanske är synd för det vore intressant att få en utvärdering från utomstående – men vad G20-länderna gör är ju helt avgörande för klimatet så vi får lägga självfixeringen åt sidan och läsa.
Det viktigaste i Parisavtalet är egentligen de nationella planerna som kallas NDC:s, Nationally Determined Contributions. Enligt avtalet ska varje land lämna in en sådan plan och de ska med jämna mellanrum uppdateras. Det finns även en bestämmelse att planerna bara kan skärpas och inte försvagas. I princip skulle den klausulen se till att man får en ständigt positiv utveckling mot en mer ambitiös klimatpolitik. I praktiken är det inte så enkelt och det finns inga sanktioner mot länder som formulerar mindre ambitiösa planer eller länder som inte uppfyller planerna. Minst ett viktigt land, USA, har ju till råga på allt sagt sig vilja lämna avtalet helt.
Rapporten börjar med att konstatera att G20-länderna skulle behöva börja med att halvera sina utsläpp till 2030. I själva verket är de mycket långt ifrån detta mål. De flesta NDC:s pekar i stället mot en politik som skulle leda till mellan 3 och 3,5 graders uppvärmning. De är inte nära den ambitionsgrad som skulle behövas. Endast Indien har en NDC som är i närheten av vad som skulle behövas. Indien är ett fattigt land med små utsläpp per capita. Trots fattigdomen satsar man mycket på förnybar energi. Dessutom är exempelvis matvanorna gynnsamma med en mycket hög andel vegetarianer. Många länder kommer dessutom att missa de lågt satta mål de har. Detta gäller bland annat Argentina, Brasilien, Kanada, Mexiko, Sydkorea, Turkiet och USA.
Istället för vettig klimatpolitik gav G20-länderna 147 miljarder dollar i subventioner till fossila bränslen. Det var bara Frankrike och Kanada som tog in mer på koldioxidskatt än vad de satsar på subventioner (Sverige skulle ju också tillhöra denna lilla skara om vi varit ett G20-land). I 15 av de 20 länderna ökade utsläppen under 2016!
Rapporten går också igenom de stora sektorerna. När det gäller elförsörjning är det värst i Australien, Sydafrika och Indonesien där utsläppen i elsektorn är höga och planer på att fasa ut kol saknas. I transportsektorn har i alla fall vissa länder som Japan, England och Frankrike planer på utfasning av fossildrivna bilar – men flera länder saknar sådana planer. När det gäller byggnader är det värst i Kanada, USA och Tyskland medan EU:s standard för nybyggnation inger hopp. I skogssektorn är det värst i länder som Argentina, Brasilien och framför allt Indonesien som förlorat över 20 procent av sin skog sedan 1990.
I sin iver att hitta en positiv post redogör rapporten att flera av G20-länderna börjat fundera särskilt på hur man ska göra övergången till ett grönare samhälle mer rättvist med tanke på de fattiga som eventuellt skulle drabbas. Tillåt mig vara skeptisk. När länderna inte gjort något för att minska sina utsläpp, har svaga planer och genomför dem uselt så är nog pratet om rättvisa mest för syns skull. Särskilt med tanke på att välståndet i samma länder blir mer och mer ojämnt fördelat.
Just NDC:s skulle vara styrkan med Parisavtalet. Det är nästan det enda styrmedlet i det avtalet. Effektivare styrmedel som skatter eller fördelning av de nödvändiga utsläppsminskningarna mellan länder har valts bort till förmån för dessa NDC:s – som ju hittills visat sig ganska svaga. Hoppet får ligga i att de stärks allteftersom och kanske kompletteras med just koldioxidskatter eller liknande.
Det här blir min sista ledare. Jag har haft förmånen att få dela tankar med er i ett och ett halvt år. Jag önskar jag kunde säga att det såg ut att bli grönare – men jag har som princip att inte ljuga. Jag tittade tillbaka över mina artiklar för att summera för mig själv. Det blev klimat bortåt 40 procent av tiden följt av kemikalier, plast, biodiversitet, med mera och ibland lite principiella saker som vad som menas med cirkulär ekonomi, miljömärkning och grön skattereform.
Några utflykter in i hälsoekonomi och osund mat blev det också. Ibland har jag vågat ge mig in i politiken. Det är kanske det ämne jag helst skulle velat skriva mer om men ibland hämmats av en känsla att jag bör hålla mig till det jag har en viss expertis inom. Jag har hur som helst tyckt att det varit roligt och särskilt när jag mött folk som berättat att de läst mina artiklar.
Tack ska ni ha.
