Det handlar inte om en handfull personer. Det är en armé. Män som tillsammans gnäller och rasar. De sörjer sin förlorade värld.
Trailern avslöjar att Rogue one har en kvinna i huvudrollen (Felicity Jones). Droppen för dem som avskydde att The force awakens valde att placera den mäktiga kraften hos Rey (Daisy Ridley).
Ännu en kvinna.
Vilket övergrepp.
Det är oresonliga reaktioner som dessutom glömmer bort att de första sex filmerna verkade utspela sig i ett universum nästan helt utan kvinnor. Men enligt logiken hos dessa män måste Rouge one vara ”feministisk propaganda” och Disney förvandlat sig till ”feministisk rörelse”.
Det kan göra ont när glastak faller. Särskilt om du inte flyttar dig ur vägen för skärvorna. Om du inte ens kan föreställa dig att det som händer faktiskt händer. Du stirrar förvånat uppåt.
Jag tycker att det är underbart. Hur sårade de är. Att de försöker spjärna emot. Att de med övertygelse inbillar sig utgöra en sista försvarslinje i ett könskrig, när verkligheten givetvis är att de – som män – är exakt lika gynnade som innan de hittade länken till trailern med en kvinna som tar värvning mot imperiet.
Vad är de så fruktansvärt rädda för?
Fiktionen från Hollywood speglar plötsligt deras mardrömmar. Det brukar den inte göra. Tvärtom, den linjerar vanligtvis med sakernas deprimerande tillstånd, rättar in sig under glastaket, vilket betyder att huvudrollen går till en man (oftast övriga roller också, sett till en studie där University of Southern California granskade fler än 30 000 karaktärer i 700 filmer: bara tre av tio var kvinnor). Men när huvudrollen går till en kvinna, när det sker med filmer som fans anser har något slags maskulin laddning, blir reaktionerna därefter.
Ett annat exempel är Fury road, med Charlize Theron som revolterar med Tom Hardy vid sin sida, inte som kuttersmycke till. Hon har alldeles för många repliker, började en amerikansk bloggare, som sedan varnade sina läsare för att det pågår indoktrinering från en politiskt korrekt elit vars syfte är att ”tvångsmata dig med en lektion feminism”. Han fortsatte: ”Det här är den trojanska hästen som feminister och Hollywoods vänster kommer använda för att påskina att kvinnor är jämlika män i allt.”
För mig har den här sortens vrede kommit att bli mer lockande än något som någon recensent kan tycka. Jag kommer garanterat att gå på Rouge one när den har premiär i december. Inte för att jag längtar efter lasersvärd eller blev hänförd av The force awakens. Men för att en film som lyckas reta bakåtsträvande, förkrympta män måste uppmuntras. Deras hån och hat och bisarra konspirationsteorier har blivit en kvalitetsstämpel.
Ogillas av sexister. Måste ses!
Jag rekommenderar den här urvalsmetoden som ett komplement till Bechdeltestet (att en film ska ha två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra, och då inte bara om män).
Nu kan möjligen någon anse att det är trivialt att en grupp män – hittills mest amerikaner – försurar sin omgivning när underhållningsindustrin snuddar jämställdhet. Men vi borde prata mycket mer om kulturens jämställdhet, eller mer korrekt: brist på jämställdhet. Den frågan är exakt lika viktig som representation inom, säg, näringslivet och politiken.
Om nu männen som inte kan förlika sig med en kvinnlig protagonist förstår något alls, tror jag att de förstår hur fiktion kan ha ett enormt genomslag. Den kan nå ända upp till och bortom glastaket.
Hundratusentals kommer att se Rogue one bara i Sverige. För många yngre känns det nog avlägset med den skeva representationen hos börsbolagens styrelser. Det är inte riktigt en elvaårings horisont. Men att däremot följa hur karaktären Jyn Erso – som Felicity Jones spelar – förtjänar hjältestatus trots att hon döms ut som både aggressiv och odisciplinerad. (Hon svarar: ”This is a rebellion, isn’t it? I rebel.”)
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De ska vara ängsliga, männen som vill att kvinnor ska diskvalificeras från att ha bärande roller. När salongen släcks kommer miljoner och åter miljoner människor – flickor, pojkar, kvinnor, män – att få just propaganda till sina popcorn. Budskapet är att kön och kompetens är två väldigt olika saker. Ja, vi borde alla förstå det redan. Men samtidigt, budskapet kan även i Disneys händer bli genuint omstörtande.
Jag hoppas att Jyn Erso blir den starka, oinsmickrande karaktär som trailern signalerar. En trojansk häst innanför det manliga privilegiets murar. Och att oändligt många elvaåringar därmed kommer till de insikter som kommentarfältens mentalt förbisprungna män fruktar mest av allt.