Ebba Busch säger i Aftonbladet (16/11-24) att det ”måste vara glasklart vilka spelregler som gäller vid det här middagsbordet” och ”annars får man inte äta här”. 

Jag lägger mig inte i vilka rutiner som råder i hushållet Busch – men det är inte matbordet i villa Esbjörn som vice statsministern syftar på.

Middagsbordet är Sverige, och reglerna är ”svensk kultur”, vad det nu är. Judiskt-kristna värderingar? Fäbless för folkmord? Rasism till elvakaffet och övervakning till lunch? 

Jag är av den mycket enkla – men viktiga – ståndpunkten att staten inte ska säga åt mig vilka värderingar jag ska ha, och särskilt inte sätta sätta likhetstecken mellan goda värderingar och vad fan det nu är Tidöpartierna står för. 

Och när humanismen så tydligt behövs som motkraft har många av dess förkämpar i stället dragits med i förskjutningen. Ängsligheten äcklar mig: vi ser ingen mobilisering från vänstern, bara en anpassning till högern.

Känslan är att vi är närmare ett femte Tidöparti än en rödgrön allians, och allt mer talar för att det är Socialdemokraterna som tar den platsen. Det manifesteras inte minst genom att partiet skickat fram Lawen Redar (kulturpolitisk talesperson) och Teresa Carvalho (rättspolitisk talesperson) till fronten med ett högerpopulistiskt starter pack. 

Teresa Carvalho tycks ha fått i uppgift att kopiera högerns rättspolitiska förslag och sätta en S-stämpel på dem. När partiet nyligen presenterade utkast till nytt partiprogram sa Lawen Redar stolt att det är ”väldigt lite woke”. 

Vad exakt är det som är ”woke”, och som S inte står bakom? Jämställdhet? Transpersoners rättigheter? Ambitiös klimatpolitik? 

Det är mer accepterat att vara rasist nu, helt enkelt.

Sällan har det varit så tydligt att man köpt högerns världsbild och brutit sig in i deras ordförråd – som om det skulle leda till att högerväljare skulle dumpa originalet för att rösta på kopian. Det är ett svek mot de egna väljarna, på bekostnad av väljare man aldrig kommer att få. 

Men Sverigedemokraterna och dess allierade är nog nöjda. I ett videoklipp pratar ytterhögerprofilen Nick Alinia med SD:s riksdagsledamot Tobias Andersson om hur mycket enklare det blivit att vara Sverigedemokrat. Det är mer accepterat att vara rasist nu, helt enkelt. 

Svenska flaggan är kuliss för varenda partiledare när det hålls tal, och vi pratar inte längre om människor, utan om volymer; om krav, men inte rättigheter. 

Regeringen utreder högre trösklar för invandrares tillgång till välfärd, och Ebba Busch tycker inte att tre år i Sverige räcker för att få rösta i kommun- och regionval (ja, varför skulle man få vara med och påverka orten där man bor?). 

Niklas Gillström, pressekreterare på Finansdepartementet, twittrade i veckan: ”Hur förklarar man för en lärare och undersköterska att hen får betala vård för personer som befinner sig i landet olagligt? Samtidigt som hens föräldrar kanske står i en vårdkö?”

Om vi bortser från ironin i att han använder anti-woke-rörelsens skräckord – hen – finns inget att skratta åt. Han ställer uttryckligen människor mot varandra, och betonar att de är olika mycket värda. Om vårdbehovet nämns ingenting – dina (svenska) föräldrar ska gå före, den där (utländska) parasiten ska ut. 

Hon behöver inte nämna att det sker på bekostnad av ett ”dem”.

Ska man försöka hitta någon sorts kärna i det här så tror jag att vi ska titta på en annan sak Ebba Busch sa i Aftonbladet-intervjun: att hon vill bygga ett ”vi”. Hon behöver inte nämna att det sker på bekostnad av ett ”dem”, eller vilka som ingår i ”vi:et”. 

Rasismen är ett gift som sprider sig i samhällskroppen, i språket, i samtalen. Jag vägrar låta Ebba Busch klä den i ”svenska värderingar”, att göra den till någon sorts passerkort till Sverige.

Kristdemokratiska värderingar? Visst, över dem är du boss. Men du kan inte tvinga mig att rösta på dem. Ge fan i mina värderingar, och ge fan i mitt bordsskick. Sverige är inte Villa Esbjörns middagsbord.