Popula erbjuder något annat. Genomskärande tankar. Klimatkrisen som ekonomisk orättvisa, rasistisk praktik, psykologisk smärta. Vetenskap och filosofi. Resonemang som inte utgått från att de ska vara optimalt gillningsbara.
Jag har hittat underbara skribenter via Popula: Renee Lertzman, Mary Annaise Heglar, Kate Marvel, Tammara Toles O’Laughlin, Sarah Myhr, Rhiana Gunn-Wright och nu senast Amy Westervelt.
Hon ligger bakom den sortens artikel – ”The case for climate rage” – som verkligen lyfter blicken, obönhörligen även hos den som läser. Westervelt menar att den amerikanska klimatdebatten har tagits över av privilegierade män som ignorerar alla andra perspektiv och dessutom reviderar historien utifrån sin egen agenda. Män som bekymmerslöst tar sig friheten att tala för ett ”vi”. Män som förlöjligar känslor och dyrkar vad de kallar rationalitet. Män som älskar klimatkrisens löfte om den yttersta tiden.
Herregud vilken artikel!
Så blottläggande, så pinsamt enkel att överföra till Sverige.
Westervelt konstaterar att kvinnor alltid, sedan decennier, har rapporterat om den kris som vi förut benämnde uppvärmning. Men nu är det (vita) män som blir de klarast lysande stjärnorna. Allra helst då män som har litterär begåvning som de kan applicera på denna ”episka saga”, en apokalyptisk tragedi där de själva kan axla rollen som hjälte i tredje akten, där de kan utforska allvar, sorg, hopp, alarmism.
”Men aldrig för emotionellt.”
Annat än som språklig virtuositet, känslorna som utsmyckning.
”Och speciellt inte vrede.”
Jag kan tänka mig minst ett par svenska namn som passar beskrivningen.
Westervelts poäng är inte bara att dessa män förminskar den kvinnliga erfarenheten och kompetensen (David Wallace-Wells är en av dem som förklaras skyldig). Hon anklagar dem för att ha gjort sig beroende av etablissemanget, att njuta av att omfamnas av den elit som de någonstans kritiserar.
”De som har makten har aldrig frivilligt monterat ned system som de själva tjänar på”, skriver Westervelt.
Hon hävdar att David Wallace-Wells, vars hyllade bok kommer på svenska nästa vecka, är oförmögen att föreslå revolutionär omställning, trots att han vet att krisen kräver just revolutionär omställning. Westervelt noterar att han fick ett rejält förskott för att bli författare. Och hon är inte nådig mot Jonathan Safran Foer, författaren som ger sig in i klimatdebatten med – enligt hans förlag – ”distinkt kvickhet, insikt och mänsklighet” när han om någon vecka publicerar boken ”We are the weather”, där han propagerar för att krisens lösning börjar och slutar med vad vi – som individer – lägger på våra tallrikar.
Westervelt ser dessa snälla liberaler profitera samtidigt som de aldrig tar sin analys hela vägen, till det skifte som måste ske, till att förstå skuldbördan utifrån en hierarki som är ekonomi, kön och etnicitet och inte alls en homogen mänsklighet.
De är blinda för sin grupptillhörighet.
Klimatsnubbarna.
Ja, hon sammanfattar dem som ”climate dudes”.
Ovilliga och/eller oförmögna att ens kunna greppa att de står inför påtvingad förändring.
”Systemet belönar uttryckligen dessa män för att visualisera framtiden som ett parallellt system som lämnar den patriarkala, kapitalistiska pyramiden intakt. Det är allt de kan föreställa sig. Och det alla vi andra tillåts fantisera om är framtiden där rätt politiker tillsammans med rätt forskare och företagsledare kommer att vända klimatförändringen till en möjlighet, inte ens kris, där jobb och vinster tillfaller alla!”
Och:
”Ingen anledning att avveckla patriarkat och vit överlägsenhet. Ingen anledning att föreställa sig ett annat och bättre sätt att leva, tänka om vad gäller ekonomiska och samhälleliga strukturer eller ta bort makten över mänsklighetens öde från fåtalets egenintresse.”
Kraften och empatin, den som varken är lagom eller marknadsanpassad, hittar Westervelt istället bland kvinnor som saknar feta kontrakt och mediala plattformar men som utan att tveka önskar förstörelse åt ”fossil fuckers” och vars impuls är att solidarisera sig med andra än den egna individen.
”Jag känner knappt dina barn men skulle ändå kasta sig mig framför en buss för att stoppa den här skiten”, säger en kvinna till Westervelt.
Undrar vad manliga klimatentreprenörer tycker om det?
”Förvirrad frånkoppling, massor av diagram och en bokturné.”
Det handlar alltså inte bara om hur vi talar om klimatkrisen.
Det handlar om vem som gör det.
”Berättelsen om klimatförändring, både dess historia och dess framtid, måste förmedlas av människor som redan har upplevt orättvisa och maktlöshet, människor som med rätta är arga på hur systemet fungerar”, skriver Westervelt.
