Enligt the Climate Central har bränder i västra USA blivit tre gånger vanligare sedan 70-talet, och brandsäsongen hela tre månader längre. Snön smälter snabbare, sommartemperaturerna stiger och andelen varma dagar blir fler, vilket skapar ideala förhållanden för elden. Och då har världen “bara” värmts upp en grad än så länge.

Rubrikerna syns inte bara i USA. De senaste få åren har det brunnit storskaligt i bland annat Australien, Amazonas, Sibirien, Subsahariska Afrika och hemma i Sverige. I sydamerikanska Pantanal, världens största våtmarksområde, har det varit över 12 000 bränder i år. Istället för att se bilder på vackra tapirer och capybaras därifrån, syns nu istället förkolnade kajmaner och brännskadade jaguarer. Våtmarken i Pantanal fylls vanligtvis på med vatten under regnsäsongen, men i år var det annorlunda. ”Floden kom aldrig”, säger en av traktens jordbrukare till Reuters. Det är tydligt att vi befinner oss i ett klimatnödläge.

Vi lever i en ny typ av verklighet, där torka och bränder har fått en ny innebörd både globalt och för oss i Sverige. Och det är inte ”exploderande träd” som ligger bakom den nya brandfaran, oavsett vad den amerikanska presidenten vill skylla på. Det är människoskapad uppvärmning och landpåverkan.

Trots att världen brinner, är det nästan inget land som gör tillräckligt mycket åt det. Enligt Climate Action Tracker, som granskar ländernas klimatlöften, är det två länder som ligger i linje med Parisavtalet: Morocco och Gambia. USA rankas som ”kritiskt otillräckliga” med ett sikte på över fyra graders uppvärmning, och EU, Brasilien och Australien rankas som ”otillräckliga” med ett sikte på tre grader. Inget land är ett föregångsland.

Inte Sverige heller, om någon trodde det. Vi driver just nu politik som inte ens är i linje med våra egna klimatmål, och gör det helt öppet. Kanske är det just därför bland andra Greenpeace, Vänsterpartiet och Klimatsverige kräver att vi ska utlysa klimatnödläge, något som EU och flera svenska kommuner redan gjort. ”En symbolhandling” påstår många, men de som driver frågan har samtidigt presenterat krav och lösningar. Ingen skulle nöja sig med ett ord.

Ändå verkar själva ordet svårt att ställa sig bakom. Om vi redan gjorde tillräckligt skulle det kanske kännas onödigt att utlysa klimatnödläge, men knappast skadligt. När vi nu gör för lite är motståndet en ögonöppnare. Det är ett klimatnödläge, men ändå har vi svårt att säga ordet. Varför kallar vi inte krisen för en kris?

När EU deklarerade klimatnödläge sa moderaten Jessica Polfjärd till TT att det finns ”ett ansvar från politiken att inte ropa på panik och kris och undantagstillstånd”. Om politiken drabbas av panik vem ska då stå för sans och balans? undrade hon.

”Sans och balans”, eller i det här fallet inaktivitet, är inte ansvarsfullt i akuta situationer. Om polisen observerar ett pågående rån utan att agera, bör det då kallas balanserat? Om man lugnt jobbar vidare trots att gardinen börjat brinna, visar man då sans?

Världen brinner ordentligt, trots att den ännu bara värmts upp med en knapp grad. Vi är nu på väg mot fyra graders uppvärmning, och lever bokstavligt mitt i en klimatkris. Självklart är det viktigare att agera än att snacka, men frågan är hur mycket vi kommer göra innan vi ens vågar yttra orden. Det är ett klimatnödläge. Klart att vi också ska börja kalla det för ett sådant.