Hos politiker innebär det att ingenting fastnar – och alla som avviker från det preparerade budskapet undermineras eller smutskastas.
Klimatpolitiken har blivit de oangripligas arena. I centrum står den, enligt Liberalerna själva, ”bästa klimat- och miljöministern någonsin”: Romina Pourmokhtari. Alternativ beskrivning: den första klimat- och miljöministern på 20 år som ökar utsläppen.
Det är svårt att jämföra Pourmokhtari med tidigare klimatministrar, oavsett om man tittar på prestation eller kommunikation. Hennes företrädare har varit tillgängliga för intervjuer och svarat på kritik.
Framför allt finns inga avslöjanden om att de undvikit journalister, vilket Aftonbladet visat att Pourmokhtari gör.
Journalisterna har mer kött på benen än någonsin när de ställer kritiska frågor om klimatpolitiken. Trots det fortsätter svaren att utebli, eller bestå av olika varianter av ”inga kommentarer” och ”nej”.
Det finns något ironiskt i att tillgängligheten är som minst när behovet av granskning är som störst. Och man vägrar inte bara att bemöta kritiken, utan försöker också intensivt positionera politiken som ambitiös och statsrådet som exceptionellt.
Det är politisk gaslighting, medveten manipulation.
Oangripligheten, med sina huvudkomponenter ignorans, självgodhet och maktbegär, tycks vara integrerad i klimatpolitiken, kanske i hela Tidöprojektet. Även statsminister Ulf Kristersson (M) har gett uttryck för det obehagliga personlighetsdraget.
Som när han rasade mot klimataktivister för att deras kritik riskerade att fläcka ner den polerade ytan. Klimataktivister är sabotörer som förstör demokratin och bara låtsas bry sig om klimatet, enligt Ulf.
Att tysta kritiker är ingen engångsgrej. På statsministerns Facebooksida har kritiska kommentarer om klimatpolitiken dolts, visar uppgifter som Dagens ETC tagit del av.
Kommentarerna var inte hotfulla. De bestod av sansade resonemang om besvikelsen på Ulf Kristerssons attityd mot aktivister och balanserad (och befogad) kritik av regeringens klimatpolitik.
Exempelvis:
”Ulf, jag förstår att vi båda oroar oss för demokratin, men vår oro ser väldigt, väldigt olika ut. Du oroas över rop från ungdomar, som är rädda för vad regeringens politik kommer att göra med deras framtid. /…/ Själv blir jag upprörd och rädd när miljöorganisationer, klimatrörelsen och civilsamhället utestängs från samtal med politiker. När människor som utför fredlig civil olydnad kallas farliga. När polarisering skapas och kritiska röster målas upp som en hotbild.
Begäran om att få ut kommentarerna avslås eftersom ”Regeringskansliet inte administrerar kontot”, och ”kommentarer endast är allmänna handlingar om de rör regeringens arbete”. Beslutet prövas, men får avslag.
Resonemanget håller inte. Kontot representerar regeringen och kommentarerna kretsar kring regeringens hantering av klimatfrågan. Det är ytterligare ett exempel på bristande efterlevnad av offentlighetsprincipen i sociala medier.
Nej, jag är inte nöjd med regeringens klimatpolitik. Men det här handlar inte om politiska förslag – meningsskillnader kommer alltid att finnas – utan om hela det politiska, och det journalistiska, systemet. Om demokratin.
En annan dold kommentar ramar in det:
”Jag tror att vi fortfarande lever i ett demokratiskt land, där medborgare har rätt att kritisera en regering som sviker och inte lever upp till lagar som ska följas.”
Det är, tyvärr, befogat att peta in ett ”fortfarande” där.
