Den rika världen bär allt sedan den industriella revolutionen den historiska skulden till åtminstone 80 procent av de koldioxidutsläpp som nu hotar att förändra klimatet på ett i allt väsentligt katastrofalt sätt. Kolonialism, imperialism och strukturell global ojämlikhet är invävda i alla klimatfrågor.

Män avsätter i alla samhällen, fattiga som rika, ett större ekologiskt fotavtryck än kvinnor och det är även så att kvinnor i allmänhet – i alla fall för västvärlden finns forskning som visar det – är mer miljömedvetna.

De bättre ställda klasserna tynger jordens biosfär mer än de sämre ställda klasserna, och i stort sett är det så att ju högre disponibel inkomst en person har, desto mer påverkar hen klimatet i negativ riktning.

Detta är den grundläggande insikten: Planeten jorden drivs mot våldsamma och förödande klimatförändringar på grund av en rad orättvisor som tillåter att gynnade och privilegierade delar av världen, klasser och kön våldsamt överkonsumerar det givna utrymmet som ekosystemen erbjuder.

Klimatfrågor förknippas emellertid inte särskilt starkt med just sociala konflikter. Över nästan all klimatdebatt svävar ett opreciserat ”vi” eller ett lika generaliserande ”du”: ”Så kan du koldioxidbanta”, minns jag en kvällstidnings löpsedel från den uppjagade klimatdebatten runt 2007. Den löpsedeln tog inte hänsyn till om detta ”du” är en lågavlönad ensamstående mamma som redan åker kollektivt, sällan gör utlandsresor med flyg – eller om det gäller en manlig verkställande direktör i Djursholm. När det heter att ”vi” måste lösa klimatfrågan och hålla oss under en global uppvärmning på maximalt två grader klingar det där viet falskt. En indisk bonde släpper ut extremt lite växthusgaser jämfört med en miljöpartistisk tjänsteman i Stockholms innerstad. Och så vidare.

Finns det alls ett ”vi” någonstans i klimatdebatten? Jodå, kanske – men då på en mycket generell nivå. Om någon annan underart än Homo sapiens i människosläktet gått segrande ur evolutionen, till exempel neanderthalarna, är det ju fullt möjligt att planeten hade sluppit bevittna några av de många massutdöenden som vår art orsakat (en ”ekologisk seriemördare” kallar Yuval Noah Harari Homo sapiens i sin bok Sapiens när han skriver om massutrotningen av stora djur i Australien och Nordamerika då de första av oss anlände dit). Det verkar faktiskt finnas en expansionslusta inbyggd i vår natur. Därför går det att lägga till en annan konfliktdimension till de övriga: människans artegoistsiska herravälde över all annan natur. Den expansiva drivkraften har gett upphov till beteckningen Antropocen, som är en särskild epok i jordens historia som påbörjades för 10 000 år sedan med den agrara revolutionen.

I sista hand är den analysen ändå vilseledande: Om den där expansionslustan finns där, kan den kanaliseras i kollektiva projekt som syftar till att rädda planeten. Jag har mött aggressiva entreprenörer ute för att tjäna pengar på ny, grön teknik – och tänkt – bra!

Vi lever för närvarande i den epok, den nyliberala, som är som allra mest olyckligt tajmad med klimatfrågan. Ojämlikheten skenar i de flesta västländer, liksom även globalt, även om massor av människor kunnat resa sig ur den värsta fattigdomen under senare årtionden. Men vi vet att det mest effektiva sättet att minska belastningen på biosfären är att beskatta ner köpkraften hos de mest välbeställda grupperna. Inte bara för att dessa i sig sätter ett oproportionellt stort ekologiskt fotavtryck, utan för att den ökande köpkraften och statusjakten hos de översta skikten i sig triggar igång en konsumistisk kedjereaktion rakt igenom hela samhället. Varje jobbskatteavdrag som infördes under alliansåren förde oss allt längre bort från idén om ekologisk hållbarhet. Ekonomen Robert H Frank har pedagogiskt visat hur ökad statusjakt hos de översta procenten, som blivit möjlig genom till exempel skattelättnader, får skikten därunder att också jaga ökad status – och så vidare ner till de människor som ställts utanför konsumismen och ibland till slut bara kan svara med att bränna bilar i blinda upplopp i västvärldens utsatta förorter.

Klimatmarschen som på söndag skulle ha tågat genom Paris gator har ställts in efter terrordåden den 13 november. Det är fullt begripligt. Men som Naomi Klein nyligen påpekade i The Guardian innebär det en enorm förlust – just för att konfliktdimensionerna i klimatpolitiken där hade kunnat bli synliga. I marschen skulle ursprungsfolk, fattiga människor och invånare i önationer som riskerar att dränkas av stigande havsnivåer ha marscherat för att visa att de existerar.

Klimatfrågan är en fördelningsfråga. Mer jämlika och jämställda samhällen blir mindre statusfixerade. Och ju mer jämlikt ett samhälle blir desto större blir utsikterna att kunna vädja till ett ”vi” som inte klingar så falskt som det gör idag.