Ingen gillar januari, allra minst vargen. För när julfriden har stökats undan, granhelvetet barrat för sista gången och ingen längre minns vem som är far till alla barnen återstår det bara en sak – att debattera rovdjurens vara eller inte vara. Januari betyder vargjakt och på vissa håll i landet även lo- och järvjakt och lika säkert som amen i kyrkan har ALLA en åsikt i frågan. Slå upp insändarsidan i valfri dagstidning och du hittar med all sannolikhet både älskare och hatare, pacifister och fascister.
Jaktivrarnas vanligaste argument är att det inte blir några älgar, i vargarnas fall, och rådjur, i lodjurens fall, kvar (för jägarna att skjuta?) om rovdjuren tillåts att härja fritt och okontrollerat. Ett lysande exempel är ett inlägg på en rovdjursfientlig sajt som menar att vargen tar så pass många älgkalvar att det till slut bara kommer att vandra runt gamla älgar i skogen. Ett annat exempel är debattartikeln ”skjut ett lodjur – rädda 50 rådjur” i Aftonbladet i februari 2013 (googla!). Övriga argument är att rovdjur gör jägarna arbetslösa, att uppfostringen av jakthundar har slutat att vara rolig eftersom de inte längre behövs och att rovdjuren dessutom är olagliga eftersom de jagar på olaga tid och på någon annans mark.
Tycka vad man vill om vem som ska få jaga vad, faktum är att genom att rädda 50 rådjur eller liknande så gör vi med största sannolikhet klimatet en fet jäkla otjänst. En studie publicerad i den prestigefyllda vetenskapstidskriften Science visar nämligen att växter, fåglar och mindre däggdjur gynnas när nivåerna av stora växtätare, till exempel älg och rådjur, hålls nere. Fler växtätare betyder färre växter, vilket är katastrofalt ur klimatsynpunkt eftersom blommor och blad tar upp koldioxid som annars skulle hamna i atmosfären och bidra till växthuseffekten.
Låt mig presentera ett konkret exempel: Forskning visar att ett träd kan lagra upp till 22 kilo koldioxid per år. I Sverige finns runt 1 300 lodjur som tar i snitt 225 rådjur per fem individer och år. Det blir drygt 58 500 rådjur av totalt cirka 500 000 individer (lågt räknat). Anta sedan att dessa 58 500 rådjur i snitt sätter i sig två kilo vegetation per djur och dag, vilket blir drygt 43 000 ton växtlighet per år för hela gruppen. Även om jag inte har tagit reda på snittvikten hos träd och hur mycket av denna vikt som består av blad och hur mycket koldioxid dessa blad tar upp dristar jag mig till att säga att skulle vi, som debattören i Aftonbladet anser, ”rädda” alla dessa rådjur, kommer en himla massa koldioxid att försvinna upp i atmosfären i stället för att bindas till växterna. Och då har jag inte ens räknat med älgen, vargens favoritbyte, där en individ sätter i sig lika mycket som sex rådjur! Som om inte detta vore nog innebär en ökad temperatur även varmare vintrar, vilket leder till att fler svaga och sjuka djur överlever, vilket i sin tur leder till ännu mindre växtlighet. En positiv feedback fast på ett negativt sätt.
Stora rovdjur är bra för klimatet, oavsett om de tar mer än vad jägarna gillar, jagar på fel tider och på någon annans mark. Frågan är vad som ska prioriteras – en glad jägarkår eller en hållbar framtid?
