”Ett lands befolkningspolitik får stora konsekvenser för miljöfrågor som konsumtion, resursförbrukning, utsläpp av växthusgaser och exploatering av natur”, skriver de – och utgår från att dessa konsekvenser avgörs helt av ekvationen antal människor gånger genomsnittlig konsumtion.
Redan här kan det invändas att verkligheten är föränderlig. På samma sätt som att ett lands befolkning skiftar storlek och sammansättning, kan konsumtion variera och bli mindre klimatbelastande.
Som att en flygskatt skulle kunna begränsa flygresor. Som att dieselförbud i innerstäder skulle öppna för andra transportmedel än fossila. Forskarnas modell är otillräcklig, alldeles för statisk, hopplös när den likställer just nu med vad som ska måste hända.
Utomordentligt problematiskt blir det när forskarna presenterar tre scenarier för migration, baserat på ”demografisk programvara”. Det första innebär att 25 000 per år ges ett nytt hem i Sverige. Det andra innebär 100 000 per år. Det tredje innebär 200 000 per år.
200 000? Varje år? Så stor invandring har vi aldrig haft. 2015 var det drygt 130 000, snitt i modern tid är cirka 25 000 människor/år. Forskarna gissar att 200 000 ”kan motsvara öppna gränser”, vilket skulle betyda att vi är 35 miljoner svenskar år 2100.
Denna hejdlösa extrapolering kommer dessutom med en rekommendation: Släpp högst 25 000 människor över gränsen. Oavsett vad som händer. Krig? Klimatflyktingar? 25 000. Inga undantag.
Samtidigt ska politikerna inte bygga bostäder som saknas, inte låta städer växa, utan satsa på ”renovering av nuvarande äldre bebyggelse och bevarande av grönytor och åkermark”, samt skydda natur för ”välbefinnande och turism”, samt satsa på mer bistånd.
Hjälpa flyktingarna i hemland och närområde…
Hört förut?
På grund av den här debattartikeln öppnas ett nytt spänningsfält i migrationsdebatten, för detta landar långt utanför klimatdebatten, vilket forskarna måste ha förstått.
Nu ska invandrare prövas utifrån ekologiskt avtryck, inte bara utifrån asylskäl. Nu ställs invandrare mot betande kossor.
Tack för ert inspel.
Verkligen.
Den som inte är mentalt bunden av en ekvation, rensad från humanistiska faktorer, vet att klimat aldrig kan diskuteras på det här sättet, som en nationell angelägenhet. Klimat är globalt. (Liksom vårt ansvar för nödställda.)
En människa gör ett avtryck oavsett var hon bor. Ja, på sikt kan hennes konsumtion – och hennes utsläpp – öka efter att hon migrerat till Sverige från, säg, Afghanistan.
Förutsatt att politikerna inte agerar, förutsatt att ingen agerar. Men vad har vi för nytta av en ekvation som bara har ett läge, nämligen att vi aldrig ändrar oss, att vi fortsätter konsumera mot undergången? Inte så värst.
ETC Göteborg – den här tidningens lokala edition – intervjuade nyligen Frank Götmark, professor i ekologi på Göteborgs Universitet och en av undertecknarna till debattartikeln.
”I somras kom en forskarrapport som visar att ett extra barn i ett rikt land orsakar 25 gånger mer koldioxidutsläpp än en genomsnittlig persons bilkörning under ett år.”
Frank Götmark talar om att bromsa befolkningstillväxt. ”Det finns invändningar om mänskliga rättigheter, men vi bör även prata om mänskliga skyldigheter.”.
Nej, det vi bör göra är att hålla fokus i klimatdebatten, som inte har tid med villospår, speciellt inte när de slutar i något obehagligt som för tankarna till ekofascismen.
Sanningen är den att en kombination av politiska och individuella beslut kan minska våra utsläpp. Hur vi ska nå dit inom kortast möjliga tid är relevant. Till skillnad från hur vi ska förhindra människor från att skaffa barn. Eller från att ta emot invandrare.
Forskargruppen är inte unik med sitt utspel. De tänker inte en ny tanke. För knappt 20 år sedan var amerikanska miljöorganisationen Sierra Club nära att splittras av en kampanj för restriktiv migrationspolitik, kopplad till befolkningstillväxt och ekologisk belastning.
Sierra Club kom ut på rätt sida, men fortsatt sprids idéerna av amerikanska konservativa – som annars aldrig bryr sig det minsta om klimatet.
Den här mycket grumliga rörelsen kan du läsa om på sajten Vox, där miljöjournalisten David Roberts visar hur lätt den glider över i rasism, för vilka invandrare är det som aldrig ska få komma och vilka barn är det som aldrig ska få födas? Afrika och Asien, inte USA och Europa.
Roberts presenterar vilka alternativ som finns. Som att stärka kvinnors förutsättningar. Som att lyfta människor ur fattigdom. Då föds per automatik färre barn.
Och vilka är det som släpper ut allra mest växthusgaser? De allra rikaste. Ja, de ska givetvis tillåtas skaffa barn. Däremot kan ett samhälle hantera extrem förmögenhetsansamling genom att – för att citera Roberts – ”taxing the shit out of wealthy people”.
Lösningen är inte stängda gränser.
Lösningen är inte reproduktiva förbud.
Lösningen är en värld som är medmänsklig, som fördelar rättvist och gör sitt absolut yttersta för att de värsta klimatförstörarna – inklusive svenskar – ska genomgå en nödvändig grön omställning.
