En sommar av dallrande hetta och rasande skogsbränder är snart till ända och kanske är det ändå nu det händer. I våras var vi flera som skrev att klimatet behandlas som ett särintresse och inte som den avgörande fråga för mänsklighetens överlevnad som den faktiskt är. Så övergår juli i augusti med ett torrt frasande och plötsligt skriver och talar nästan alla om klimatet.

Inte bara fackpress för särskilt intresserade, utan även de största dags- och kvällstidningarna sprider klimatforskningens senaste slutsatser. Vi får veta att vi har 95 procents chans att klara Parisavtalets klimatmål om två grader, en ökning som redan den enligt expertisen är för hög. Att vi i rasande takt rör oss mot tre grader. Att även om vi lyckas med uppsatta klimatmål kommer klimatförändringarna fortsätta att påverka oss i lång tid framöver. Vi måste därför höja beredskapen för extremväder och bränder, samtidigt som vi påbörjar genomgripande systemförändringar. Björn Wiman belyser i Dagens Nyheter de enorma men osynliga ekonomiska krafter som målmedvetet motverkar grön omställning. I The Economist kan vi läsa att vi inom de närmsta tre till tio åren måste genomgå denna omställning, om vi ska undvika ett oåterkalleligt kaos.

Den mest delade texten på svenska Facebook blir en debattartikel i Dagens ETC – ett ärligt, självkritiskt brandtal av Isabella Lövin. Miljöpartiet har varit för teknikoptimistiska, otydliga och inte radikala nog i sin klimatpolitik.

Det må så vara, men sant är också att Lövin är vår bästa minister. Hon stakar sig ibland, är inte så vass retoriskt och pöser inte av självgodhet som Jan Björklund. Däremot är hon den sorts seriösa politiker som vi behöver. Nu gör hon fullständigt mos av M-ledaren i en klimatdebatt i Aktuellt och jag jublar. Alla inser att ska klimatet ha en chans duger det inte med hans inkompetens och prioriteringar på annat håll.

Vi som har råd måste gå före, ta ett större ansvar och visa betydligt större solidaritet – inte minst med det ökande antalet klimatflyktingar.

Precis som ekofeminism och kritisk vetenskapshistoria visat på samband mellan exploateringen av Jorden och av kvinnors kroppar, finns samband mellan det alltmer omfattande våldet mot de urfolks- och klimataktivister, varav de flesta är kvinnor, och tystandet av dem som talar högt om sexuella övergrepp.

Detta tystande pågår fortfarande, Metoo till trots. Även om vi är fler som ser vad som sker och som gör motstånd nu. Det finns en åsiktsgemenskap mellan klimatförnekelse och antifeminism. Det betyder inte att alla feminister är miljöhjältar, men hos systemförändrande feminism finns de modigaste förslagen för solidaritet och överlevnad.

Lövins text i sig och mottagandet av den ger hopp. Inget av de nuvarande riksdagspartierna vågar dock på allvar utmana den styrande doktrinen om ständigt ökande ekonomisk tillväxt. Enskilda företrädare gör det, som Linnéa Engström i sin bok Klimatfeminism, Carl Schlyter och några till.

Den unika positionen i svensk politik finner vi istället ännu utanför riksdagen.

Häromdagen kom ett oförankrat utspel i Svenska Dagbladet om valteknisk samverkan mellan just Feministiskt initiativ och Miljöpartiet. Jag är skeptisk men i princip inte emot. Tidpunkten en månad innan valet är hursomhelst illa vald.

Positivt dock är att det i repliken blev tillfälle att upplysa väljarna om den dynamiska effekt för de rödgröna som uppstår med de rosa över spärren – fler mandat går nämligen från de tre största partierna S, M och SD till det nya.

Valteknisk samverkan i framtida val eller ej – det är hög tid för alla progressiva krafter att välja sina strider med större omsorg. Allt bleknar i betydelse vid sidan om klimatet.